- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
531

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Goethe och demokratin. Översättning av Nils Holmberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GOETHE OCH DEMOKRATIN

och kultur var något som inte gick ihop, ty
kultur var för honom ett exklusivt sällskap som
med diskreta leenden antydde sitt samförstånd
om det högsta... Han är därför långtifrån
tanken att hans verk skulle kunna bli populära.
"Det är ett misstag att tänka och sträva
därefter", sade han. "De är inte skrivna för den
stora massan, utan endast för individer som
vill och söker något liknande." Det
egendomliga är bara att han samtidigt förklarar att all
kritik som hans böcker, exempelvis "Werther",
har utsatts för, inte har skadat honom något,
därför att sådana subjektiva omdömen av
enskilda, låt vara betydande personer, utjämnas
genom den stora massan. Men den som inte
väntar en million läsare borde överhuvudtaget
inte skriva en rad.

Hur som helst: det som sysselsatte honom,
åtminstone under större delen av hans liv, var
inte världens förbättring, utan hans personliga
kultur och uppgiften att driva "sin tillvaros
pyramid så mycket som möjligt i höjden". Och
till den högsta personliga utvecklingen
anknyter den eviga förintelsen.

Wer keinen Namen sich erwarb, noch Edles will,

gehört den Elementen an — so fahret hin!

Något mer aristokratiskt kan inte sägas. Det
vittnar om tron på nådavalet, och om detta är
en kristen föreställning så vänder i varje fall
kristendomen därmed sin aristokratiska sida
till.

Och dock är kristendomen demokratin som
religion — liksom man kan säga att
demokratin är kristendomens politiska uttryck.
Kristendomens revolutionära innebörd griper Goethe
med orden: "Den kristna religionen var
menad som en politisk revolution som sedan den
misslyckats blev moralisk". Det är objektivt
anmärkt och säger oss ingenting om hans
personliga förhållande till kristendomen. Men
man måste insistera: Vilken ställning hade han
till den? Vilken ställning hade han till tron,
till fromhet överhuvudtaget? Jag måste därvid
citera en strof som på ett obeskrivligt sätt talar
till mitt hjärta och väcker en oändlig sympati.
Den lyder:

Ich habe nichts gegen die Frömmigkeit,
Sie lst zugleicfa Bequemlichkeit;
Wer ohne Frömmigkeit will leben,
Muss grosser Mühe sich ergeben:
Auf seine eigene Hand zu wandern,
Sich selbst genügen und den andern
Und freilich auch dabei vertraun,
Gott werde wohl auf ihn niederschaun.

Han förtröstar på den högre välviljan också
då eller just då han inte gör det bekvämt för
sig i en tros skyddande hamn, utan gör sitt
bästa i värnlös frihet, på egen hand. Orden
låter protestantiska och man kommer nästan
att tänka på att det i våra dagar kan vara
protestantiska anlag och protestantisk
uppfostran som hindrar en själ från att söka
skyddande hamn i den kommunistiska tron.
Samtidigt är det egendomligt att finna att Goethe
emellanåt framställer protestantismen som ett
slags försoning mellan urgermanismens
hedendom och herravälde å ena sidan och
kristendomen å den andra.

Den deutschen Mannen gereicht’s zum Ruhm,

Dass sie gehasst das Christentum,

Bis Herrn Karolus’ leidigem Degen

Die edlen Sachsen unterlegen.

Doch haben sie lange genug gerungen,

ßis endlich die Pfaffen sie bezwungen

Und sie sich unter’s Joch geduckt;

Doch haben sie immer einmal gemuckt.

Sie lagen nur im halben Schlaf,

Als Luther die Bibel verdeutscht so brav.

Freiheit erwaoht in jeder Brust,
Wir protestieren all mit Lust.

Det låter verkligen som om protestantismen
endast vore en tillämpning av kristendomen på
den germanska hedendomen, av vilken
onekligen en stor del levde kvar hos Goethe, något
som han inte låter oss sakna öppna och
utmanande vittnesbörd om. Vi minns dem alla. Han
kallade sig en "avgjord icke-kristen"; han
visade sin antipati mot "korset"; ödmjukhet
och tålamod var ingenting för honom och han
förklarade stolt:

Hätt’ Allah mich bestimmt zum Wurm,
So hätt’ er mich als Wurm erschaffen.

531

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0547.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free