- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
533

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Goethe och demokratin. Översättning av Nils Holmberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GOETHE OCH DEMOKRATIN

"för att kunna dela människornas liv. Blanda
sig med dem på jämställd fot, föra ett liv ute
på torget, bland folket. Vad vi är för eländiga,
ensamma människor i de små suveräna
staterna!" Och han prisar Venedig som monument
inte över en härskare, utan över ett folk.

"Ett liv bland folket" — även detta är
Goethe, är det från början. Barn, folk, natur,
det var föremålen för hans kärlek, hans
besvarade kärlek, ynglingen Werthers, och man
behöver inte tänka på de varmt skildrade
folkscenerna i "Egmont" och "Faust", utan bara
på hans personliga trivsel vid folkliga
tillställningar, exempelvis Rochusfesten i Bingen, för
att få klart för sig vad det betydde för honom
att vara tillsammans med folket och röra sig
i dess krets vid fågelskyttetävlingar och
brunnsfester, hur mycket han uppfattade det folkliga
som ett förtroligt naturelement, en det
omedvetnas och föryngringens närande källa.
"Människan kan inte länge dröja i det medvetna",
säger han; "hon måste stundom fly tillbaka
till det omedvetna ty däri lever hennes
rötter." — Kunde Schiller ha sagt detta — den
stolta sjuklingen, andens aristokrat, den stora,
sentimentala, narraktiga frihetskämpen? "Han
hade", yttrade Goethe leende till Eckermann,
"den egendomliga turen att gälla som en
speciell folkets vän, men var oss emellan sagt
betydligt mer aristokrat än jag."

Det är sant men inte hela sanningen. Ty
den konservativa kärlek till folkelementet som
Goethe kände och vårdade, är något annat än
den ideella och revolutionära kärlek till
mänskligheten som var Schillers patetiska idé och
som bestämde hans art av folklighet och gjorde
honom till sångare för ett politiskt emanciperat
borgerskap som erövrade den ekonomiska
friheten. Goethe hade endast vetskapen men inte
hänförelsen, det var en neutral vetskap, som
föranledde honom att år 1792, efter slaget vid
Valmy, revolutionens seger över de gamla
europeiska makterna, yttra till sin militära
omgivning: "I dag börjar en ny epok i
världshistorien, och ni kan säga att ni har varit
närvarande vid den." "Konungen flyr, borga-

ren segrar" — han visste det, och tolererade
det mer än han välkomnade det. Nu uppstår
en nyttig tidsålder som har med pengar och
samfärdsel, andligt liv, handel och välstånd att
göra, och som han inte vill opponera sig emot,
helst som han känner sig besläktad med och
sympatiskt inställd till tendensen till
universalitet, motsvarande hans expansiva behov.
"Världslitteratur" — det ord som han har
skapat och som han halvt om halvt framför
som ett tidens krav — är det inte framförallt
ett uttryck för den personliga dragning till det
världsomfattande som framträder mer och mer
i hans ålders dagar? Han talar understundom
om en "idéernas och känslornas frihandel"
— en karakteristisk överföring av de liberala
nationalekonomiska principerna på det
andliga livet. Där talar adertonhundratalet,
ekonomins och teknikens århundrade, där
sjuttonhundratalets son levde kvar en mansålder,
och som han förstod och visionärt
förutspådde långt över gränserna för sitt personliga
liv, ja över själva århundradets gräns fram till
efterborgerliga tider.

Goethe hade ett egendomligt sätt att likställa
kännedomen om tidens tendens och lydnaden
mot denna tendens, skyldigheten att tjäna och
befrämja den och "påskynda epoken". Hans
klara blick för ögonblickets läge, hans vetskap
om vad klockan var slagen, var på samma
gång framstegsvänlighet, och han hade full rätt
att energiskt undanbe sig titeln "det beståendes
vän" med allt vad den vid olika tillfällen
innebar av förlegat och dåligt. "Tiden", säger han,
"befinner sig i ett evigt framåtskridande, och
de mänskliga tingen är sig inte lika i femtio
år, så att en institution som 1800 kanske var
något fullkomligt, redan 1850 är full av
skavanker". — Uppmärksamheten på
förändringar i bilden av det sanna och det rätta och
den intelligenta följsamheten efter dessa, det
är egentligen hans politiska religion. Det är
därför han fastslår: "I grund och botten är
det bara fråga om ett framåt." Det är därför
han är så otålig över det evigt gårdagsbundna
och tillropar det:

533

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0549.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free