- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
535

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Goethe och demokratin. Översättning av Nils Holmberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GOETHE OCH DEMOKRATIN

kratiskt känt ord finns inte. Flykten dit blir
en fantasins och tankens verk, men han skyller
det uttryckligen endast på sin ålder att han inte
verkligen beslutar sig för emigration. "Om vi
vore tjugu år yngre", säger han 1819 till
kanslern von Muller, "så seglade vi till
Amerika." Det är samma år som han — vilket
inte så många känner till — donerade sina
samlade arbeten till Harvards universitet och
i den åtföljande skrivelsen kallade Staterna "ett
underbart land", "som drar till sig hela
världens blickar genom sina högtidligt lagbundna
förhållanden som befrämjar en utveckling för
vilken inga gränser är satta". Och senare
reflekterar han i samtal med sin unge vän Sulpiz
Boisserée: "Hur skulle det ha blivit om jag för
trettio år sedan hade rest till Amerika med
några vänner och inte hört något om Kant
med flera?"

Det påminner om strofen i inledningsdikten
till "Westöstliche Diwan":

Dort im Reinen und im Rechten
Will ich menschlichen Geschlechten
In des Ursprungs Tiefe dringen,
Wo sie noch von Gott empfingen
Himmelslelir in Erdesprachen,
Und sich nicht den Kopf zerbrachen.

"Und sich nicht den Kopf zerbrachen" — inte
bråka sönder sin hjärna. Där har vi det ja!
Broslagningen till Amerika är ett behov att
komma bort från ålderströtthetens
komplikationer, tankemödan, den med andlig och
historisk tradition överlastade och till slut av
nihilism hotade europeiska världen, och över
till en förutsättningslös värld, naturlig, enkel,
ja naivt och sorglöst ungdomlig. Redan i
flykten till Italien fanns det mycket av denna tröst
i det naiva och naturliga, som nu tar sig uttryck
i den ofta citerade strofen:

Amerika, du hast es besser
Als unser Kontinent, der alte,
Hast keine verfallenen Schlosser
Und keine Basalte.
Dich stört nicht im Innern
Zu lebendiger Zeit
Unnützes Erinnern
Und vergeblicher Streit.

"Lebendige Zeit" — levande tid, där har vi
det! Nya ting traktar denne konservative efter;
hans gubbålder präglas av en levande
nyfikenhet, av motvilja mot "dött skräp", av otålig
känsla för nödvändigheten av att den av
förkvävande och livshindrande andligt gods
lidande världen nyktrar till; och därmed
förbinds ett intresse för det universellt
tekniskt-traditionella som inte är helt nytt för honom
personligen — i "Dichtung und Wahrheit"
berättar han att han redan som ung fann nöje
i ekonomiska och tekniska funderingar —
men nu blir så dominerande att det vid bordet
hos denna ofta så stela och högtidliga
grandseigneur från sjuttonhundratalet talades
nästan mer och ivrigare om ångbåtar och de
första försöken med en flygmaskin, om
tek-niskt-utopiska världsproblem och -projekt, om
Panama- och Suezkanalen och om förbindelsen
mellan Donau och Rhen, än om litteratur och
poesi. Men kan detta förvåna hos författaren
till de sista partierna av "Faust", där Faust
finner sitt högsta ögonblick i realiserandet av en
utilistisk dröm, torrläggningen av en
träskmark? "Auf freiem Grund mit freiem Volk zu
stehen" — det låter i hög grad amerikanskt.
Framtiden tillhör dagens människor, vilkas
sinnen och "praktiska förstånd" är inriktade på
det närliggande, det nyttiga; den tillhör en av
eftertankens kranka blekhet inte besmittad
handlingskraft. Det är inte bara Tyskland, utan
hela Europa som är Hamlet — och Fortinbras,
det är Amerika.

Nej, vi bedrog oss inte när vi uppfattade
Goethes vänskap till livet, hans förmåga att
"make a success of things", hans vilja att leva
vidare i stället för att poetiskt falla sönder, som
ett demokratiskt drag, ja som det avgörande
beviset för att den europeiska demokratin törs
räkna honom bland de sina. Det finns hos
honom en storslagen välvilja som skulle vara
en välsignelse och en räddning för en tid som
vår, hos vilken det sjuder och jäser så mycken
ond vilja, så mycken envis motspänstighet mot
livets krav. Ty ett annat namn för denna
välvilja, denna vänskap till livet är: kärlek.

535

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0551.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free