Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Ragnar Oldberg: Bild och idé. En sida av Ivar Lo-Johanssons konstnärskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR OLDBERG
långsamt rytmisk följd. Man vill gärna se det
som en självkarakteristik när han på tal om
att statarna har så få yrkesvisor uttrycker
detta liknelsevis med att "herrgårdsplöjorna
har inte fött några sångfåglar". Inte så att han
skulle ha ett olyriskt temperament — han har
både skrivit egna dikter och anmält
diktsamlingar av Harry Martinson, Artur Lundkvist
och andra samtida — men det ligger mycket i
att den fågel han utnämner till sin sångfågel
i diktsamlingen "Ur klyvnadens tid" är
sädesärlan. Han är själv ingen sångare, hans språk
saknar klangen, det toninsmickrande, han har
svårt att få det att ljuda och avstår därför
också från att på poeters vis överrumpla sina
läsare med ordprakt och rytmskönhet.
Det är en frivillig och medveten
avhållsam-het. Det händer exempelvis att han äventyrar
en i första utformningen fast melodi hos en
mening för att få med ett sakligt tillägg. Så
noga är han med rekvisitan, och så litet bryr
han sig om att ett uttryck låter bra. Detta hör
väl ihop med att han som antiromantiker
blankt förnekar inspirationen och att han
ur sitt språk vill utrensa allt som kan
förefalla inspirerat, tillfälligt, ögontjänande i dålig
mening, och att han i det avseendet ställer för
stora krav på sig och gallrar ut även sådana
formuleringar som är barn av en sann känsla
och en spontan berättariver.
Hans språk behagar minst med dessa första,
klangliga egenskaper, han är bildmakare, realist
i den ordagranna betydelsen en som visar upp
res, saker. Hans bildspråk är dock inte enbart
visuellt. Särskilt i "Godnatt, jord" dominerar
luktsinnet, i andra fall har han sökt fånga en
stämning genom att nämna taktila sensationer,
som i det kapitel i "Geniet" där Kristian Dahl
får sina farhågor om stundande ont besannade
via luften:
Det var risigt i luften. Han tyckte luften hade
stickor, och de stack honom i huden. Han andades
in, och då stack de honom inifrån. Det fanns något
meddelelsemedel som inte var upptäckt än, luftens
stickighet, och genom det visste han att Ville hade
gått till botten.
Hans färdighet att få landskap att leva eller
att lära läsaren se dygnets tider på skuggor
och dagrar eller känna dem i luften var tidigt
utvecklad, som när han i ungdomsnovellen
"Röda skogen" får orden att brännas:
Skogen stod varm som en sedan månader uppeldad
ugn. Varje tum mark intill de starrbevuxna kärren
var fnösktorr, så att det knäppte om stegen. Dälder,
små insjöar, tuvor, allt hade denna hetta, mättnad,
som ibland sommartid gör en svensk skog så
obeskrivligt ödslig.
I en annan ungdomsnovell,
"Stenhuggar-måndag" i "Ett lag historier", anför han
tecknen på att sommarkvällen kommit till
storstaden, det har skumnat och "färgerna blunda
i skymningen, man har bara på känn att de
titta skyggt på en under sina halvslutna
ögonlock".
Men författaren är inte den som blundar för
färger, han kan ta till ädla stenar för att få
färgerna riktigt exakta och ändå levande, som
när Brandt i "Traktorn" ser sig omkring på
fältet:
När han satt där kom han ihåg andra vårmornar,
när han också kört i skift och när han kört traktorn
i soluppgången. Det började med rubin närmast
horisonten, smaragd därnäst, safir högst upp över kupan.
Men han är ändå mera tecknare än målare.
Bilden kan vara livlig, expressiv och
fantasifull, som när han i en av sina första noveller
(den heter "När Halling smektes av
skogsfrun" och publicerades år 1924) liknar
skogsfruns smekande händer vid "långa, vita vesslor,
just när de lekande sprungo bland alla de
mossbelupna stenarna". En annan sådan utförd
bild uttrycker i "Godnatt, jord" statarbarnens
fåfänga utbrytningsförsök:
Tankarna försöker svinga sig ut, men möts av
motstånd, slås till marken, släpas i smutsen, får jord på
de långa, ömmande vingarna — och dör tätt invid
som sårade fåglar.
Självklarare, enklare och verkningsfullare är
den symbol som den radikale Brontén i samma
bok skapar när han liknar statarödet vid gro-
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
