- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
539

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Ragnar Oldberg: Bild och idé. En sida av Ivar Lo-Johanssons konstnärskap

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BILD OCH IDÉ

blad — "grobladen växer mest där de trampas
på, så är det också med statarna".

Det visuella i hans konst observerades om
inte förr så när "Kungsgatan" skulle filmas.
Omarbetningen var en lätt sak, fastslog
regissören, som var Gösta Cederlund, ty hela boken
var ju en film, en enda svit av tavlor, av redan
utbyggda scener, ett färdigt scenario.

Hans bilder är alltid nyttokonst. Det skulle
vara givande att från den utgångspunkten
jämföra hans bildspråk med Artur Lundkvists. De
två är konträra motsatser i mycket, också till
sin konstnärliga metod. Hos Lundkvist har
bilden mest funktion av sprakande fyrverkeri,
av hastig demonstration utan kvarstannande
verkan som symbol, medan hos Lo-Johansson
symbolkraften är det mål vartill bilderna är
blott och bart medel. Här uppenbarar sig i en
detalj två skilda temperament. Lundkvist är
individualist och ser konsten som ett
egenvärde, Lo-Johansson är kollektivist och fäster
större vikt vid den enskilda människans plikt
att tjäna ett stort, gemensamt mål, för honom
skall konsten inte lysa utan värma, tjäna. Som
konstnär har han mycket av det ordförakt som
Harald Beijer drivit till program (essän
"Omkring en målsättning" i "Avsikter"):

Den dramatiska, episka, livsskildrande litteraturen
är inte en ordets konst. Den är en livsgestallandets
konst. Den som offrar alltför stort intresse på ord
och formuleringar kommer förr eller senare ut på ett
gungfly.

Lo-Johansson har betydligt större respekt
för och hand med ordet men är ändå släkt med
Beijer i dennes starka uppskattning av
handlingen och händelsen på ordets bekostnad.

II

Det specifika i hans stilkonst är
koncentrationen och hans förmåga att för litterärt bruk
nyttiggöra föregivet opoetiska ord, tekniska
termer, vilka riktigt insatta i sitt sammanhang
får sin atmosfär, sitt uttrycksvärde, och ytterst
på att denna sistnämnda stilegenskap
korresponderar så väl med hela hans personlig-

hetstyp. Det är följdriktigt att en naturalistisk
författare bygger sitt språk på naturord,
verklighetsord, ord som inte lyser med en
blank-polerad yta utan med sitt stoff, sitt innehåll,
ord utan skal, genomgjutna ord med samma
metall utanpå som inuti.

Nå, det är kanhända att pressa en iakttagelse
när man bygger en sådan stilkarakteristik på
så enkla exempel som substantiven plöj a, välta,
skumtilta, slipsörja eller föga poetiska termer
som karborundumtrissa, cutlift och
butury-meter. Ännu mer betänksam på den punkten
blir man när man finner att författaren själv
så hånfullt talar om författare som "med
attribut som flo, lihen, ärv och några till har kunnat
skriva hjälpliga bonderomaner", fast de inte
haft någon faktisk kunskap om eller känsla för
dessa människor. Han är alltså på sin vakt mot
faran i sådant ordval. Naturorden kan tilltala
läsaren av sentimentala skäl, som när
Strindberg i "Hemsöborna" har uppräkningen om
ett räcke "fullhängt med vakare, fästor,
draggar, linor, långrevar, krok". Sådana ord är
välkända för skärkarlar men har det nyas och
exotiskas behag för en bokläsare, som från
dem får behagliga associationer till sol och
semester, lek och frihet.

Men även om det är så, är det till båtnad
för ett språk om det friskas upp av nya ord
som hör livet och vardagen till. För
Lo-Johansson, hos vilken verklighetserövringen är målet
med författarskapet, är denna nyerövring av
ord också karakteristisk.

III

Ett annat utmärkande drag är hans lust att
inte stanna vid realismen. I novellerna från ett
skede som han själv kallar sin ungdoms
fantastiska period söker han genom analogier och
liknelser att uttrycka svårformulerade
erfarenheter och idéer och fjärmar sig så från
närsynt verklighetsåtergivande. Lusten kommer
också till synes i "Geniet", där han för att
nå sitt mål använder medlet att uppfinna nya
ord eller ge filosofiska termer nytt innehåll:
monism, polyism, guden Monissos. Ett nytt

539

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0555.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free