- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
541

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Ragnar Oldberg: Bild och idé. En sida av Ivar Lo-Johanssons konstnärskap

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BILD OCH IDÉ

teoretiserande. Ett teoretiskt innehåll överföres
bekvämligare med en bild eller en analogi än
med aldrig så "vackra" poetiska ord. Men den
som fördomsfritt begagnar liknelser och
metaforer har också lätt att förvrida synen på folk;
man förknippar omedelbart begreppen
folktalare och falska analogier med varann.

Nu har Harry Martinson utpekat Ivar
Lo-Johansson som bildmakare och folkförförare
och byggt anklagelsen på den anklagades vana
att resonera med illustrationer: "Han tänker
i bilder och drar slutsatser utifrån liknelser.
En bild först och strax därpå ett: alltså." Ja,
han är nog en demagog, för det betyder
folkförförare, en som använder sin konst till att
göra andra till likatänkande. Sin metod
härvidlag demonstrerade han våren 1948 i en
polemik med Ebbe Linde. Linde hade för att
förstärka sitt argument att "defekt kan vändas
i effekt" liknat det psykiska sublimerings- eller
kompensationsförloppet vid en mussla, hos
vilken infektionen alstrar en pärla. "Inte gör
det pärlan mindre formskön, att den sprang
ur utläkningen av en sjukdomsprocess." Bilden
är cynisk, genmälde Lo-Johansson:

Den skadade musslan frambringar visserligen det
av mänskorna älskade lyxföremålet pärlan, liksom
olyckan bland mänskorna någongång kan frambringa
konstverket, men för musslan själv är pärlan likafullt
en olycka. Musslans önskan är säkerligen identisk
med att leva musslans friska liv, inte den att djupt
såras och bli pärlskadad.

Här bär han bilden som en sköld framför
sig och gör sig oåtkomlig för alla det strikt
logiska argumentets stick och pilar. Men den
citerade polemiken är intressant också
såtillvida, att man här får syn på en konflikt, en
gränsfråga hos författaren. Han är idealist, en
för vilken det är självklart att den enskilde
skall tjäna, i nödfall offras för kollektivets idé,
men han är inte en moralist som vill offra den
enskilda människans personliga lycka på den
gängse moralens altare. Var går gränsen? När
är man idealist och när är man moralist? Man
kan tillämpa liknelsen om musslan på hans
resonemang i "Tankar vid en lantarbetarkon-

gress" om borgaren och döden ("Kollektivet
upphäver den individuella döden.") och hävda
att den som vid en enskild människas död ser
en tröst i att klassen fortsätter leva, han kan
inte ha någon medkänsla för den stackars
musslan som offras för att en idé, skönhetens,
pärlans, skall förverkligas.

När allt kommer omkring befinns denne
notoriske naturalist vara en utpräglad
formalist. Endast få kritiker har uppmärksammat
vilken oerhörd roll resonemanget,
idédiskussionen har i hans författarskap, utan de flesta
har nöjt sig med det negativa omdömet att han
är svag för hårklyverier och tillspetsade
formuleringar av avancerade åsikter. Men han har
onekligen en benägenhet att dra alltför
vittgående och hastiga slutsatser av sina
iakttagelser och från en given utgångspunkt
spekulera sig så långt bort att förbindelserna med
verkligheten bryts. Ett litet oskyldigt exempel
är det när han beskyller sina kolleger bland
arbetarförfattarna för att vara egocentriker
och stöder sin tes med att de (liksom han
själv) övergått till singulara verbformer — "så
ensam ville man vara, ty pluralverbet kunde
tyda på att det fanns också andra". Detta är
verkligen att ana oceaners djup i en källa vars
vatten är oklart nog för att man inte skall se
dess botten.

V

Det finns olika sätt att skriva romaner, och
han har anförtrott sina läsare hur han gått
till väga med bland andra "Bara en mor" och
"Geniet". Han tycker inte om att höra att den
förstnämnda är hans bästa bok, för det
stämmer inte med hans uppsåt att skriva romaner
om kollektivet; "Bara en mor" är ju romanen
om en enskild människa, en individualistisk
roman. Boken blev inte som han tänkt sig den,
den "gick sin egen väg". "Geniet" åter är en
tendensroman, planlagd i minsta detalj med
varje kapitels innehåll skisserat före
nedskrivandet. Han har beskrivit sitt arbetssätt i en
av de litterära programartiklarna. En
romanförfattare måste först linjera upp sin bok som

541

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0557.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free