Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Ingrid Arvidsson: 40-talet i barnkammaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INGRID ARVIDSSON
40-TALET I BARNKAMMAREN
Det är inte alldeles orimligt att säga att
det litterära 40-talet i miniatyr återspeglas i
40-talets barnlitteratur. Också barnböckerna
har upplevat ett livaktigt decennium och nya
tendenser har visat sig. Dessa tendenser är
för många och för olika för att kunna tvingas
in under någon gemensam formel, men ett av
de mest karakteristiska dragen är lusten att
slå sönder de alltför städade och putsade och
välrimmade formerna och dikta med djärvare
realism och spontanare fantasi för en ny
generation barn som har växt upp utan auktoritetstro.
Elsa Beskow, barnkammarens Snoilsky och
Selander i en person med sina svenska bilder
och sin trygga naturlyrik, är fortfarande
klassisk och oumbärlig. Men nya författare har
sprängt idyllen och de beskedliga rytmerna
med chockerande formexperiment och en
uppsluppen, omedelbar poesi.
Men även om man alltså lätt kan leka fram
olika strömningar inom 40-talets
barnlitteratur är det farligt att annat än på lek försöka
exercera in sagoböckerna i litterära kategorier.
Alla alltför allvarsamma försök att klarlägga
inflytanden från Nalle Puh på Råttan Ta eller
avslöja de litterära lånen i Pelle Svanslös blir
bara beklämmande parodier på den vuxna
litteraturhistoriens värld. Även när det gäller
barnböcker bör nog begreppet 40-tal
neutraliseras till en ren tidsbestämning.
Det viktigaste som har hänt inom
barnlitteraturen under 40-talet är det ökade
intresset hos föräldrar och förlag för barnboken
som en egen konstart — inte bara som en
mindre och sämre och billigare bok än de
vuxnas böcker. Barnböckerna rycktes med av
den allmänna litterära högkonjunkturen vilket
var välbehövligt och dessutom logiskt ur ett
större litterärt perspektiv. Om publiken någon-
sin skall vilja köpa och läsa de goda böckerna
måste den från början lära sig känna igen
bra litteratur och inte undernäras med skräp
i de åldrar som är hungrigast efter intryck
och fruktansvärt lättpåverkade. Alla föräldrar
har någon gång gripits av svindel inför sitt
ansvar att forma detta vaxmjuka material och
nu har det också börjat framhållas som ett
samhällsintresse att barn från början får bra
böcker och bra filmer. Men framför allt ville
man kunna ge varje barn den befriande
glädjen av bra barnböcker. Barnen, som om
möjligt är ännu hjälplösare än de vuxna inför
tillvaron, behöver ännu bättre konstens hjälp
både för att upptäcka världen och för att
övervinna den.
För att höja standarden på barnböckerna
har förlagen ordnat pristävlingar som lockat
fram en del nya bra barnboksförfattare.
Klassisk litteratur har översatts och samlats i
barnboksserier som Bonniers "De odödliga
ungdomsböckerna" eller antologier som Natur och
Kulturs "Min skattkammare" med tio band
verser, sagor och verklighetsskildringar från
hela världen. För att kunna vägleda
föräldrarna orienterar sig bokhandelsmedhjälparna
numera också i barnböckerna och i början av
40-talet gav Greta Bolin och Eva von
Zweigbergk ut en handledning, "Barn och böcker",
med utförliga boklistor.
Det mesta och det bästa av det nya har
kommit bland böckerna för mindre barn, i
bilderböcker för barn upp till fem år och
sagor för fem till omkring nio år. Den vilda
och friska fantasin i dessa åldrar har
stimulerat nya författare och konstnärer till
naivis-tiska lekar. Intresset för barns och infödingars
primitiva konstverk har lett den moderna kons-
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
