Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Ingrid Arvidsson: 40-talet i barnkammaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40-TALET I BARNKAMMAREN
ting om vardagslivets problem och där finns
skrämmande okända ord som kalikå och
tuppmadam. Men den har det genialas tjusning
och livskraft och dess obeskrivbara charm
glittrar mot varje ny generation barn som
läser den. Kravet på större realism i
barnböckerna kan nog vara berättigat ibland, men
det försvinner inför det väsentliga kravet på
konstnärlig äkthet och konstnärlig kvalitet i
text och bild.
För sagoåldern finns nu en hel del bra
små böcker i tilltalande utstyrsel som förenar
både kraven på realism och god konstnärlig
kvalitet. Helen Bannermans "Lille Svarte
Sambo", som spänner så fint över barnets hela
värld, från tigrar till plättar, hör till de bästa,
likaså Grete och Bengt Janus Nielsens "Strit",
Anna Ljungners "Indianhunden", Curt Camitz’
"Sven Dumsnut", Else Fisher Bergmans "Udda
person" och Jens Sigsgaards "Palle ensam
i världen", en både fascinerande och fyndig
lektion i demokrati och mänsklig samlevnad.
Men årtiondets succéer är Astrid Lindgrens
böcker om "Pippi Långstrump" och Gösta
Knutssons om "Pelle Svanslös". De populära
böckerna om Pelle Svanslös lever på arvet från
Norlanders "Skeppskatten Svensson går i
land" och ännu mera Rydqvists "Jeppe reser
jorden runt" och det finns i dessa böcker inte
ett enda blänk av artisteri eller djärv fantasi.
Alltsammans är rart och menlöst, småskuret,
lite skvalpigt idylliskt och vänligt spinnande i
sina beskedliga, för barnen oftast obegripliga
ironiska anspelningar på världen i allmänhet
och ett upsaliensiskt matlag i synnerhet.
Men Pippi Långstrump är 40-talsbarnens
övermodiga genius som spränger alla gränser och
konventioner. Pippi är flickan som gör vad
som faller henne in och besegrar polis och
skola och samhällsordning med sin munvighet
och övernaturliga styrka. Hon fäller bovar
till golvet genom att röra vid dem, hon sover
med fötterna på huvudkudden och går
baklänges på gatorna med motiveringen: "Lever
vi kanske inte i ett fritt land? Varför skulle
man inte gå baklänges?" Här finns inte bara
Illustration av Stig Lindberg till Lennart Hei]sing:
"Nyfiken i en strut".
en hänförande anarkism som barn alltid älskar
att läsa om, utan också ett blänkande muntert
humör och en vardagssurrealism som är ett
underbart äventyr. Men Pippi utnyttjar inte
sina möjligheter utöver en mycket beskedlig
gräns, hon är i grund och botten mycket snäll
och anpassbar och menar alltid väl. I de
muntra infallen avslöjas egentligen för barnen
själva olydnadens mekanik och anarkismen blir
Inera förlöjligad än förhärligad. Det låter
underbart att sova med fötterna på huvudkudden
men det blir rätt långtråkigt att göra det i
längden. Ändå har en del ansvarskänn ande
målsmän lyckats uppbringa moralisk
indignation inför denna glorifiering av det
okonventionella uppträdandet och därmed definitivt
placerat Pippi Långstrump i 40-talet.
Samhällsbevarande krafters moraliska indignation inför
ett konstverk är inget osvikligt tecken på att
konstverket är bra — även om det ibland
förefaller så — men när det gäller en del
böcker som kommit ut under 40-talet, och
547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
