Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Hugo Kamras: Möte med Pierre Jean Jouve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÖTE MED PIERRE JEAN JOUVE
kastar ljus över själens underskikt med dess
gåtfulla instinkter och tendenser.
Pierre Jean Jouve, som i ett andra
äktenskap är förenad med en psykoanalytisk läkare,
är grundligt förtrogen med psykoanalysens
metoder, det är tydligt, men själv är han
angelägen hävda, att psykoanalysen bara är ett
redskap, alls inte källan till hans verk. Han
menar, och med rätta, att analyserandet av
själslivets undervegetation och intimaste
nyanser inte begynner med psykoanalysen utan
går tillbaka till tysk romantik med namn som
Novalis och Hölderlin och till franskt
1800-tal med namn som Gerard de Nerval,
Baude-laire och Rimbaud; det gemensamma för dessa
skalder, som Jouve upplevat med hela sin
intensiva diktarsjäl, är att de gjort en
djupdykning i sitt inres hemligaste gömmor och genom
sin diktning visat väg för senare symbolister
och surrealister. Det är denna andliga
strömning som Jouve anknyter till och ytterligare
fördjupar med hjälp av modern psykologi;
genom sinnrikt kombinerade personliga
perspektiv söker han på så vis ge en tolkning av
sitt eget öde och av livets villkor: ett
originellt bidrag till sökandet av personlighetslivets
kärna.
I själva verket kan man följa Jouves
bild-ningsväg i den samling djuplodande essayer
som han skrev under sin landsflykt i Schweiz
i börj an av 1940-talet och som föreligger under
titeln "Défense et Illustration".1 Det är
betecknande att han under olyckans dagar — redan
i juni 1940 lämnade han Paris och följande år
Frankrike — samlade sig till att redovisa det
enligt honom mest särpräglade i franskt
andligt liv under 1800-talet; han skriver då om
några diktare och målare som brottas på liv
och död med sig själva och sitt material, ett
par av dem excentriska, sjuka snillen men alla
med en stjärna som vägmärke; hos dessa
konstnärer, Baudelaire, Delacroix, Meryon,
Rimbaud, Courbet, finner Jouve en i djupaste
1 Ides et Caiendes, Neuchatel 1943; Charlot, Paris
1945.
PIERRE JEAN JOUVE
mening andlig strävan som har en sorts likhet
med religionens längtan efter det oändliga och
vilja till det absoluta. De är i sin konst
bekännare och Jouve visar i vilken grad det
undermedvetna spelar in i skapelseprocessen.
Baudelaire betraktas av Jouve som en poet
med mask: bakom den sataniska förklädnaden
döljer sig en människa, mjuk och sårbar, en
kristen sökare, som — faller Jouves ord —
åkallar Gud men nämner Satan. "Sous le masque
Satanique, Baudelarie est poète spirituel de
souche chrétienne", skriver Jouve som
känner Baudelaire i botten och belägger sin
uppfattning med åtskilliga direkta citat. Han
fortsätter: "Och som den förste anar han, känner
han igenom en slöja av perversitet (ty
perversiteten är hans mod) att människan inte är
enhetlig, inte ensam är ansvarig; utan att
hon rymmer en dold, dunkel, outsäglig,
fruktansvärd värld." Baudelaire är banbrytaren,
den förste som i sin poesi närmar sig den
region i själslivet som är belagd med tabu,
den förste poetiske djuppsykologen. Jouve
kommenterar ur denna synvinkel skarpsinnigt
inledningsstrofen till den berömda dikten
551
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
