Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Hugo Kamras: Möte med Pierre Jean Jouve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO KAMRAS
"Correspondances"; ord som stiger upp ur
dunkla djup slipper genom censuren, och
människan passerar "skogar av symboler", som har
anknytning till barndomsminnen och det längst
förflutna. Jouve sammanfattar: "Baudelaire
är den förste som beslutsamt vill bereda
tillträde till detta stängda land -— fosterlandet,
tillstängt för den fullvuxne. Baudelaire
upptäcker då det poetiskt omedvetna (1’inconscient
poétique); han ger det namn, han ger det
röst."
Det är denna svåråtkomliga undermedvetna
värld, där drömmen och det erotiska spelar
en så stor roll, som psykoanalysen långt efter
Baudelaire gjort till föremål för metodisk
uppmärksamhet. Som barn av sin tid har Jouve
kunnat driva sin poetiska psykoanalys — ordet
taget i sin bokstavliga mening — mycket långt,
och man kan säga att han fullföljer linjen
från Baudelaire på ett modernt medvetet sätt.
Freuds upptäckter blir för honom ett medel
inte bara till dissektion utan till
inbillningsrik nyskapelse. Hans prosaverk handlar om
eros som livets källa och grunden i all andlig
strävan. Han gräver sig ned på de stora
djupen, det är ett passionerat sökande efter livets
mening. Döden uppfattas på en gång som
uppenbarare och syndastraff, och med döden
är kärleken nära förknippad.
Det vore oriktigt att påstå att Jouves
romaner är lätta att tolka eller ens inbjuder till
någon entydig tolkning; i det avseendet
erinrar de exempelvis om Kafkas böcker, också
i så måtto att de är skrivna på ett
beundransvärt klart och fast språk som för tanken till
de stora klassikerna. Liksom Kafka är Jouve
en subjektiv diktare, starkt personligt
engagerad i sitt stora tema om människosjälens
utveckling i skuggan av arvsynden — det är
ämnet för "Aventure de Catherine Crachat" —
och såväl ingredienserna som det ibland
överraffinerade i denna diktning kan bättre
förstås mot bakgrunden av Jouves
levnadsomständigheter.
Liksom Kafka kommer Jouve från en typiskt
borgerlig miljö som verkat tryckande på det
känsliga konstnärssinnet och som också hos
honom aktiverat ett slags skuldkänsla; fadern
var affärsman och modern pianolärarinna,
men ingen av föräldrarna tycks ha förstått sig
på sonen eller gillat hans litterära intressen.
De ville ha honom annorlunda än han var,
säger Jouve, och utan att gå till öppen schism
molade det av ständig otrivsel, malaise.
I en tydligt självbiografisk berättelse om
gossen Ernest, kallad Gribouille, (i Histoires
sanglantes) låter Jouve det paraply som barnet
var tvunget att ha med sig i det uppenbarligen
mycket regniga Ärras bli en symbol för den
småaktiga familjemyndigheten kännetecknad
av föräldrarnas ständiga gräl sinsemellan.
Paraplyet representerade en förfärlig princip,
skriver Jouve: "underkastelse under
familjelivet, under samhället, och död för den
personliga friheten". Med paraplyet i hand grubblade
pojken över orsaken till att han var så
oförstådd, så kärlekslöst bemött, och då han
förlorat paraplyet kastade han sig förtvivlad i
dockbassängens svarta vatten undrande över
att allt är så illa arrangerat i denna värld.
På några vibrerande sidor har man här hela
embryot till en diktare som redan tidigt söker
sig inåt och vill ha en förklaring på tillvarons
obegriplighet; identifierande livet med skuld
och skam söker Ernest friheten i döden.
I verkligheten gav sig Jouve vid tjugu års
ålder i väg till Paris (1908), där han prövade
olika sysselsättningar och började ett nytt liv.
Det blev av allt att döma en lång och svår
kamp, som först långt senare kom att litterärt
omsmältas. Ett tidigt första giftermål, som
upplöstes efter första världskriget, och i unga år
en kur i Schweiz för tuberkulos ger en
uppfattning om den erotiska kris och det
dödshot under vilka Jouve framlevat sin ungdom.
Under första världskriget gick han ut som
sjukvårdare, men då lungorna på nytt blev
angripna fick han återigen bege sig till Schweiz
för vård. Utan att gå in på detaljer har Jouve
berättat mig något om sitt liv — inte minst
om de svåra åren under ockupationen, då en
552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
