- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
555

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Hugo Kamras: Möte med Pierre Jean Jouve

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MÖTE MED PIERRE JEAN JOUVE

inte rör henne. Samtidigt grips Dorothée efter
en erotiskt färgad dröm av en oförklarlig
känsla att hon är väntad av någon okänd.
Efter en omsorgsfull beredelse — hennes
kropp skildras av Jouve som ett ljuvligt
landskap, något i Höga visans stil — lämnar
hon sitt hus och möter Waldemar. Gripna
av blind passion ger de sig hän, men i samma
stund som Waldemar tager Dorothée dör hon.
Simonis uppväcker henne visserligen med
diverse trollknep, men andligt död går hon
omkring som en vålnad i huset; kroppen avger
en generande lukt som av övermogna äpplen
och då prästen söker rädda henne faller hon
död ned, ett lik i redan långt stadd förruttnelse.
De två studenterna torteras och straffas med
döden för sin synd.

Den andra historien rör sig i nutiden, i ett
italienskt alplandskap som Jouve beskriver med
all den plasticitet han är mäktig. Här berättas
om kärleken mellan den 17-årige Léonide och
den moget sköna Hélène från Sannis, slottsfrun.
Det är modern—älskarinnan som här tecknas,
frälserskan. Hélène är begåvad med en
gyllene hårkrona som för pojken blir en symbol
för den passion som allt mer bemäktigar sig
honom. Han betraktar henne så här: "Ä ena
sidan en ro i kropp och rörelse som påminde
om växterna, å andra sidan en mycket
våldsam underjordisk eld —• en eld jag vet inte
var, i hennes kropp eller i delar av hennes
kropp, exempelvis hårkronan." Åter denna
brinnande människotyp som möter redan i
Jouves debutroman, "Paulina". Det är onödigt
att uppehålla sig vid de olika etapperna i
denna passionshistoria där det finns
dramatisk stegring och mästerligt skildrade scener
men också några väl utdragna sidor med
dekadenta inslag som smakar {in de siècle
(särskilt förkroppsligat i den dödsmärkte
Pauliet som inviger Léonide i åtskilliga
hemligheter). Själva höjdpunkten, la scène
capi-tale, är beundransvärt framställd, men också
här dör Hélène i älskarens armar. När det
absoluta nås följer döden.

Man ställer sig frågan varför så olika öden

träffar medspelarna i dessa två berättelser och
helt säkert kan man ge olika förklaringar. Det
är väl tvivelaktigt om diktaren själv skulle
kunna lämna ett kategoriskt svar, och det är
inte heller nödvändigt. Enligt Jouve är
synden den verkliga drivkraften i livet, den måste
bejakas likaväl som döden. Människans fall
är oundvikligt men det finns vägar till
frälsning; själen kan räddas för den som ser klart;
det är en rent spiritualistisk uppfattning med
transcendenta inslag.

Waldemar och Dorothée drivs av blind
instinkt, historien handlar rätt och slätt om ett
slags våldtäkt låt vara medgiven av Dorothée.
Bägge blir förtappade, straffas med döden här
skildrad som något mycket motbjudande och
oskönt. I och med att den brottsliga handlingen
begås följer omedelbart döden i andlig mening.
Hélènes och Léonides upplevelse är av annan
art; Hélène offrar sig medvetet för att frälsa
Léonide och viga honom inte till döden utan
till livet. I detta fallet räddas bägge, också
Hélène ty hon är räddad till själen. Kring
hennes dödsläger vilar en upphöjd ro, endast
den i vaxljusens sken skimrande hårkronan
påminner om livet. Här uppfattas döden som
en uppenbarare av djupa hemligheter, och den
ger Léonide en nyckel till livet. Kärleken och
döden tolkas i de bägge historierna på olika
sätt, allt efter den anda i vilken de upplevs.

Det har inte varit meningen att här ge någon
ens tillnärmelsevis uttömmande analys av
Pierre Jean Jouves filosofi. Jag har bara velat
försöka mig på en tolkning i nära anslutning
till hans egen text. Man skulle kunna läsa den
ur många andra synpunkter, och man skulle
kunna dra fram många andra författare från
de sista hundra åren som Jouve är befryndad
med än som tidigare gjorts. Naturligtvis är
Jouve en exklusiv diktare, men gör man sig
besvär med att följa honom i hans brottning
med livsproblemet blir man väl lönad. Det vore
emellertid oriktigt att föreställa sig att Jouve
skriver filosofiska traktater i romanform. Han

555

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0571.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free