Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
BREV FRÅN LONDON
Efter min mening är det typiskt att två korta
essayer var allt som John Maynard Keynes, den
berömde nationalekonomen, särskilt beordrade
sina testamentsexekutörer att ge ut efter hans
död. Detta åliggande har nu troget fullgjorts
och de två essayerna utkom för någon tid
sedan i London under titeln "Two Memoirs"
hos den unga och energiska firman Hart-Davis
Ltd. Den första, "Dr. Melchior: A Defeated
Enemy", visar Keynes som en
handlingsmänniska, livligt engagerad i viktiga
statsangelägenheter. Klart och utsökt och med fin ironi
analyserar han här till karaktären och
karriären de allierade statsmän som bar ansvaret för
att livsmedelsblockaden mot Tyskland 1919
utsträcktes till långt efter vapenstilleståndets
undertecknande. Historien har visat att Keynes
gjorde klokt i att fördöma denna skändliga
politik — själv var han redan på den tiden
övertygad om att han hade rätt. I den andra
uppsatsen framstår han, inte mindre klart, men
med den lätthet och det behag som passar för
en mer personlig minnesanteckning, som en
intellektuell som analyserar sina tidiga åsikter
och, vis eller snarast visare av skadan, kommer
till klarhet om att det fanns, om inte något
direkt fel så åtminstone någon allvarlig brist hos
dem. Man kan sammanfatta hans tes i denna
alltför korta men fascinerande apologi med
Hamlets ord "There are möre things in heaven
and earth, Horatio, than are dreamt of in your
philosophy" — om nu "din filosofi" för detta
ändamål kan få anses betyda inte filosofi i
allmänhet (som Shakespeare avsåg), utan en
speciell filosofi, den som i början av 1900-talet
omfattades av en liten grupp intellektuella från
Cambridge, bland vilka Keynes spelade en
ledande roll. Det är denna essay jag här tänker
ta upp, eftersom den efter min mening utgör
ett både viktigt och märkligt bidrag till modern
engelsk litteraturhistoria. Såvitt jag vet är det
första gången som man fått en analys och en
beskrivning på uppkomsten av och åsikterna
hos denna grupp, vilken numera är känd vida
omkring som bloomsburygruppen (efter den
stadsdel i London där dess främsta anhängare
senare bodde).
Därtill uppmanad av sin redaktör, David
Garnett, återkallar Keynes i minnet de
omständigheter som drev honom att många år
senare (i september 1938) skriva ner dessa
minnen, huvudsakligen till gagn och förnöjelse
för sina bloomsburyvänner. Någon gång 1914
eller 1915 bodde D. H. Lawrence hos Bertrand
Russell i Cambridge och han och Keynes var
vid ett tillfälle bjudna på frukost hos Russell
i Trinity College. Genom förmedling av
Garnett, som då studerade naturvetenskap, hade
Lawrence redan träffat några av de yngre
intellektuella i Cambridge och hade genast gripits
av en utomordentlig, nästan fanatisk avsky för
dem. Hans första — och sista —
sammanträffande med gruppens två intellektuella
underbarn befäste honom i hans motvilja mot allt
som de representerade. Han uttryckte saken på
ett mycket karakteristiskt sätt — med den
glödande intoleransen hos en profet som (så har
Garnett uttryckt det) "hatade alla vars
åskådning skyddade dem från att bli hans lärjungar".
"När jag hör dessa ungdomar tala", skrev
Lawrence, "grips jag verkligen av det
svartaste raseri... de ger inte ett ögonblick ifrån
sig någon som helst känsla och ingen respekt
för någonting, inte en smula, inte ett uns
respekt ... jag vill inte att människor skall vara
så ... det kommer mig att tänka på
skalbaggar . .. det är denna avskyvärda samling
svärmande små ’jag’ som jag inte står ut med."
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
