- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
560

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - John Hayward: Brev från London

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JOHN HAYWARD

spekt för traditionella sanningar eller för de
vedertagna sedernas återhållande inflytande.
Som Lawrence sade saknade vi respekt — vi
var vattenspindlar, som lätta och förnuftiga
som luften själv elegant gled omkring på
strömmens ytskikt, utan någon som helst
kontakt med alla virvlarna och strömdragen under
oss." Denna behagfulla och stundom nästan
lättsinniga omedvetenhet kom särskilt till synes
i deras dyrkan av den franska kulturen. Denna
kult som bragts till fulländning av sin nu till
åren komne överstepräst Clive Bell, har
fortfarande sina anhängare bland de kraftlösa
hedonister som, i förening med Cyril Connolly
och hans tidskrift Horizon, från
bloomsbury-gruppen ärvt illusionen att Frankrike är
detsamma som Paris och Paris detsamma som
dess konstmuseer och ateljéer, dess litterära
caféer och salonger, dess goda menuer och viner
och dess kvicka konversation. Hur gärna skulle
man inte dela en sådan illusion, om världen
bara vore en utvidgning av Bérards ateljé,
Cooteaus våning, Madame de Noailles salong,
Café des Deux Magots, Le Tour d’Argent och
Le Coq Hardi i Bougival!

Att bloomsburygruppens livsfilosofi slog rot
så grundligt som den gjorde och aktivt
omfattades eller åtminstone erkändes av det stora
flertalet engelska intellektuella under mer än
en mansålder berodde på de sällsynta tillfällen
dess ledare besatt när det gällde att dra till
sig ungdomliga konvertiter. Från 1900-talets
första år och till slutet på tjugutalet var det
nästan omöjligt för en intelligent och
påverkbar cambridgestudent från King’s eller Trinity
College att förbli opåverkad gentemot den
härskande atmosfären av bloomsburytänkande
och -kännande. De ledande bland dessa colleges
bofasta lärare — Keynes, Lowes Dickinson,
Sheppard och Moore, för att endast nämna
några — lade sig särskilt vinn om att göra
bekantskap med de intellektuellt sett mest
lovande studenterna och sammanförde dem med
de ledare för bloomsburykotteriet, som bodde
i själva Bloomsbury. Det var på detta sätt jag
hade turen att redan som artonåring få träffa

författare som Virginia Woolf, Lytton Strachey
och E. M. Forster, konstkritiker som Roger
Fry och Clive Bell, och litteraturkritiker som
Desmond MacCarthy och Raymond Mortimer
och att bli hembjuden till dem under ferierna.
Det var en spännande och smickrande
upplevelse för en mycket ung man och dessutom
en farlig sådan, tror jag mig våga säga, fast
jag inte tror att jag då eller senare tagit skada
av de mer fördärvliga sidorna av deras
doktriner. Om jag undgick dem berodde detta på att
jag kände detsamma som Lawrence gjorde
genast, (men utan hans hysteriska bitterhet)
och som Keynes gjorde senare (men utan hans
skarpsinnighet) — att deras läror trots all sin
förföriska trollmakt ändå saknade någonting.

Att odla "värdefulla sinnestillstånd" med
utgångspunkt i erfarenheter av kärlek och
vänskap eller försjunkande i vackra ting är kanske
ett tillräckligt mål i sig självt. Utan tvivel var
det så i den fredliga avskildhet och
ekonomiska trygghet som rådde i Cambridge för 40
år sedan liksom det var för Platon och hans
vänner i Athen på 400-talet före Kristus. Men
även om det var så måste man beklaga rörelsens
begränsning och själviskheten i de medel den
använde. Jag tänker inte på dess påtagliga
sterilitet, fast det kanske har sin symboliska
innebörd att medlemmarnas äktenskap och
"intriger" endast resulterade i få barn och alldeles
för litet varaktig sällhet, liksom
bloomsburygruppens kommunion med skönheten och
sanningen åstadkom få betydande konstverk.
Snarare vill man peka på den blindhet, som
förvandlade en ovanligt intelligent och begåvad
grupp av män och kvinnor till en flock strutsar,
som burrade upp fjädrarna med en attityd av
omåttlig överlägsenhet medan deras huvuden
låg säkert begravna i sanden. Lawrence retade
sig huvudsakligen på deras arroganta
uppträdande; Keynes intresserade sig för deras
tillägnade blindhet och förakt för världen i
allmänhet — den värld som Keynes om han inte
allt för tidigt gått hädan i dess tjänst skulle
kunnat forma mer i enlighet med deras innersta
önskningar.

560

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0576.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free