- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
563

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

filmRECENSIONER

i de sista avsnitten: det pittoreska Durban och
sagovärlden Zanzibar, kryddnejlikornas ö, där
den beryktade Aga Khan är gud för tiotusen
anhängare.

Den som i likhet med anmälaren aldrig sett
minsta lilla öken eller regnskog och inte ens
en guldgruva och som har sin blygsamma
kännedom om negrer huvudsakligen från Quartier
Latin kan naturligtvis egentligen bara bedöma
"Negerland" som lektyr. Som sådan är den
angenäm och stimulerande, färgstark och inte
sällan intensiv, men man kan nog också utan
att vara sakkunnig våga påstå att det är en
lärorik bok. Lärorik, därför att den är skriven
av en författare som framför de flesta andra
är utrustad med den speciella talang som
behövs för att bese världsdelar med något utbyte:
intelligens, omdöme och balans i förening med
en sinnenas mottaglighet och ett sinnenas
minne som är förbluffande. Artur Lundkvist
är ingen äventyrlig reseskildrare. Han fyller
inte som sin möjligen snillrikare men betydligt
lättsinnigare kollega Henri Michaux sin bok
med tvåtusen kategoriska påståenden, av vilka
några procent otvivelaktigt måste vara
felaktiga eller, vilket är fruktansvärdare: nonsens.
Artur Lundkvist är saklig, det vill säga han
är som resenär inte betydligt mera
intresserad av sin egen intelligens’ vidlyftiga
möjligheter att uttrycka en sak än av hur saken
verkligen förhåller sig. Man kan inte kalla
honom en påfallande spirituell författare, men
han ger inte sällan prov på en lugn kort humor
som inte larmar eller river men fint
harmonierar med hans vidsträckta sensibilitet. Om man
i något avseende är besviken på hans bok är
det ur en synpunkt som egentligen är
fullständigt irrelevant och säkert författaren mycket
främmande: man får veta så mycket om Afrika
och så litet om Artur Lundkvist.

Åke Janzon

FRÅN SJÄLENS UTMÄRKER

Karl Johan Rådström: Vinterbadaren.
Bonniers 1949. 6: 75.

Det är inte precis någon lektyr för
konfirmander Karl Johan Rådström åstadkommit
med sin roman "Vinterbadaren". Men den
betecknar, trots sin spännande handling, heller
inte någon spekulation i sensationellt stoff. Det
allvar som bär upp Rådströms stramt
komponerade, välgörande koncentrerade roman är

alldeles uppenbart. Samtidigt är det en bok
med ärende. Att det problem som behandlas i
"Vinterbadaren" varit personligt angeläget för
författaren, det drar man inte ett ögonblick i
tvivelsmål.

En man sitter i en fängelsecell, mot sitt
nekande dömd till livstids straffarbete för
hustrumord. Han gör upp sitt livs debet och kredit,
han försöker komma till klarhet över de
sällsamma förvecklingar som karakteriserat hans
äktenskapliga liv. Det psykopatiska i hans
läggning understrykes inte från början av
författaren. Det går så småningom upp för läsaren.
Ett fall av svårartad hämning, av dyster
könsskräck är det som Karl Johan Rådström gjort
till föremål för behandling i sin bok. Det finns
mycket av livets plågsamhet samlad på denna
boks sidor, författaren väjer inte för att regla
upp dörrarna till de hemligaste rummen i en
människas själ, men det vilar hela tiden en ton
av nobless över hans berättelse. Bokens jag har
vid en viss punkt i sitt äktenskap gripits av
den djupaste olust vid det han kallar
"könsruset"; han kommer till den uppfattningen att
de sensuella första åtta åren av detta
äktenskapliga samliv varit en enda förvillelse; han
upplever en marsdag, då "den isigt friska
luften var som ett vinterbad", en djupgående
förvandling. Efter den dagen blir han mer och
mer sexuellt abstinent: han ägnar sig åt
församlingsliv och — framför allt — åt sin
borgerliga karriär. Hustrun är ingalunda något
hysteriskt monstrum, hon är skildrad som en
kvinna med normala sexuella behov, en
frimodig och i grunden sund varelse, som till slut
bara har det djupaste medlidande över för
mannens förvändhet. Att denna förvändhet
bottnar i outrotlig rädsla, gör berättelsens
psykologi klart. "Jag är, om inte född rädd, så
uppfostrad till rädsla. Min barndomsmiljö gav
mig svåra handikap, mitt äktenskap minskade
dem inte." Att kvinnan varit den
initiativtagande parten i detta äktenskap och därmed
orsakat mannen ytterligare stegrade
mindervärdeskänslor, bidrar till de lugubra
komplikationerna. Så spänner han sig i askes och
karriärism för att hävda sig. Och till slut når ett
mångårigt, för världens ögon dolt, tragiskt
förlopp sin kulmen. Oviljan att se sanningen
i ögonen, att erkänna sin naturliga varelse har
förstört en människas liv: det är berättelsens
bittra facit: "För mig var köttet synd. Efter
utlevelsen kom ruelsen. Ruelsen blev
vantrivsel, i vantrivseln grep jag efter ersättning för
de första årens tanklösa kärleksglädje. Jag

563

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0579.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free