- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
567

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

filmRECENSIONER

inte längre diskussionen om en tro utan livet.
Han angriper här hos sig själv och hos oss alla
den okänslighet, den inbillningens
otillräcklighet som sätter oss i stånd att med obetydligt
skakad jämvikt finna oss i andras namnlösa
lidanden:

Ingen statskonst, inga kloka föranstaltningar skola
någonsin kunna förhindra de förbrytelser som
människor begå mot varandra, så länge vårt inre icke
ligger oskyddat likt en snigel utan snigelhus mot
utstrålningen av andras smärta.

Det finns andra, mindre stränga eller
upprörda sidor i denna fina, utomordentligt
innehållsrika bok. Hit kan man kanske räkna det
långtifrån ointressanta romanfragmentet
"Morgon i Munchen 1923" som börjar som en studie
i bakrusets psykologi med spirituellt
transponerade ekon från Fredmans stora Soliloquium
och fortsätter med löften om en överraskande
färgrik och konturfast gestaltskildring —
kanske en aning i tiotalisternas skälmromanstil.
Man måste beklaga att romanen inte blivit
fullbordad — inte bara lokalfärgen och
tidsatmosfären skulle ha gjort den till en
attraktion. I hög grad attraktiva med sin fina
legering av självironi och vemod är också de
minnen från barndomen och från studentåren
som författaren sammanfört under rubriken
"Personlig horisont". Man minns kanske bäst
den episod där den unge studenten Bertil
Malmberg råkar tillfoga en antagonist ur vad
Sigurd Agrell kallade "den lundensiska
massan" ett slag i ansiktet — med en lilja. Alles
geben die Gotter ihrén Lieblingen, till och med
utvalda tillhyggen. Men ännu överdådigare än
dessa memoarer i miniatyr är de artiklar som
författaren i våras och i somras skrev från
Frankrike — de har grace, elegans, precision,
de meddelar i all sin flyktighet, i all sin milt
modererade uppsluppenhet odefinierbara
lyckokänslor.

Ännu har här inte nämnts ett ord om det
avsnitt som behandlar litteratur. Och ändå hör
sådana essayer och artiklar som de om
Heidenstam, Edfelt och Lagercrantz till bokens
höjdpunkter, genomlysta av inlevelse och en
fin förening av precis kritik och naturlig
generositet. Artiklarna om Gullbergs och Erik
Blombergs sista diktsamlingar har intressanta
principiella synpunkter — i det förra fallet
kanske en smula för vänligt tillrättalagda, i
det senare av en påfallande avvärjande
hårdhet. Föreställer verkligen detta porträtt av en
"saggande" kverulant, en schizoid kall
egocentriker, Erik Blomberg? Det liknar mera ett

röntgenfoto. — Det bart huggande svärdet hör
i allmänhet inte till kritikern Bertil Malmbergs
verktygslåda, men här kan man ändå ett par
gånger bevittna rätt arga procedurer. Den
dräpande indignationen över Francis Bulls sätt
att misshandla den tyska litteraturens historia
lämnar ingenting kvar av den flyhäntes
mödor, och Melker Johnsson får på millimetern
veta vad han begripit av Nietzsche. Det tycks
inte ha varit mycket. Åke Janzon

VÄGEN GENOM LIDANDET

Sven Stolpe: Den glömda vägen. Norlins
1949. 8: 75.

Sven Stolpe: Vadstena. Bonniers 1949.
10: 50.

Sven Stolpes teologi är som allt han skriver
i hög grad ägnad att förarga. Den gör det
med en fröjd och en frenesi, som t. o. m. borde
tillfredsställa professor Tingstens krav på hur
en sann kristen skall bära sig åt i predikstolen.
"Vad som för de inomvärldsliga
människotroende eller livsdyrkande nutidsmänniskorna ter
sig som verklighetsflykt, som driftsskräck, som
rädsla för den glupande egna jagviljan — det
är någonting helt annat, som bara icke kan
översättas på de inomvärldsligas språk. Det är
hemlängtan och realism."

Ovanstående citat ur Stolpes näst sista bok,
"Den glömda vägen", är till exempel just av det
slag som kan göra en "inomvärldslig"
tillräckligt förargad att slå ihop boken med en hård
smäll på sid. 44. Vilken intellektuell
ohederlighet ! att hänvisa till oöversättliga erfarenheter i
stället för till förnuftiga argument! Den arge
kan dock ett ögonblick betänka, att när Stolpe
kallar verklighetsflykt för realism, utan några
ytterligare bevis, gör han egentligen inte något
annat än vad en kulturradikal ateist eller
agnostisk psykoanalytiker gör, när han med lika
litet bevisning kallar religionen för
verklighetsflykt. Bägge parterna gör inget annat än
översätter idéer ur ett slutet system in i ett annat.
Det är inte något argument, utan en definition,
när t. ex. Maritain kallar kommunismen för
en ateistisk teokrati. Lika litet är det ett
argument, när man kallar den mänskliga
rättfär-dighetslidelsen för ett neurotiskt fenomen. Det
är en definition, och den verkliga debatten har
inte börjat än.

Stolpes skildring av modernt katolskt
from-hetsliv i "Den glömda vägen" accepterar där-

567

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0583.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free