- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
568

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

filmRECENSIONER

för också från början de invändningar och
svårigheter hans svenska läsare måste göra —
accepterar och ignorerar dem. Han vet precis
hur en normal bildad svensk reagerar på
berättelser om madonnauppenbarelser,
klosterdisciplin och den mystiska kärleken (i ordets
religiösa bemärkelse, inte i filmannonsernas!)
Han har reagerat så själv. Men han bryr sig
inte om att övertyga publiken med argument,
inte mer än han själv blivit övervunnen med
logiska resonemang. Den nya erfarenhet
han själv vunnit, den nya djupdimension han
har sett tillvaron få, är han alltför
överväldigad av för att i egentlig mening kunna
försvara den. Han kan bara ställa fram den för
sina läsare och fråga dem, om det inte trots
allt finns något i den, som lockar även dem.

Det han framför allt understryker i den
livsåskådning, som han själv har, inte uppfunnit,
men erkänt, det är vägen genom lidandet. I
den katolska teologien, sådan de lärde har
definierat den och helgonen levat den, har han
hittat ett aktivt, ett bejakande sätt att möta
små och stora prövningar, som han har fattat
som det fruktbaraste och värdigaste av alla.
Att få ta sina sorger och olyckor inte som en
stum klump att släpa på eller försöka springa
ifrån, utan som ett råmaterial som man kan
göra något av — det har han känt som en stor
befrielse. Huruvida detta är en lösning
vunnen genom självbedrägeri eller inte är ju en
sak som man inte kan ta reda på annat än
på samma sätt som man tar reda på saker inom
naturvetenskaperna: genom experiment.

I sin senaste essaysamling kring samma
tema, "Vadstena", tar Stolpe just fram och
kommenteraren serie experimentbeskrivningar.
Människor som har sökt leva sina liv och
skriva sina dikter efter den förvissningen att
den andliga världen existerar, närmare
bestämt den andliga värld som den kristna
kyrkan har att förkroppsliga, anförs som exempel
på hur den sortens verklighet fungerar. Serien
går från Petrus de Dacia till T. S. Eliot (den
sistnämnda och några andra av essayerna är
tryckta förut i olika tidskrifter) och
koncentrerar sig dels på den medeltida svenska
kato-liciteten, dels på olika ansatser till mystiskt liv
hos några moderna författare.

För den som förargar sig över själva
ämnesvalet är detta nog på sina ställen en ganska
rolig bok — jag överlåter åt dem själva att
plocka citaten. För den som i likhet med
undertecknad finner ämnet vara väsentligt och
viktigt, alltså inte bara intressant, är det ändå

svårt att låta bli att förarga sig över den ton av
profet i hednaland och kulturföreläsare bland
bantunegrer som Stolpe här oftast håller. Det
är naturligtvis sant och riktigt att det är en
stor förlust för svensk bildning, att vi är så
avskurna från några av Europas intimaste och
livskraftigaste traditioner som vi är. Men inte
är det för den skull nödvändigt att tala till
oss i fullt så magistral ton och fullt så ofta
slänga oss i ansiktet oöversatta citat på latin
och italienska, för att inte tala om norskt
landsmål av ogenomträngligaste slag. Det sista må
kanske för det skandinaviska samarbetets skull
passera, men när nu både Dante och Brynolf
av Skara finns i svenska översättningar, varför
inte sänka sig ner till att trycka av dem strax
bredvid, till de fåkunniges hugnad?

Detta är faktiskt inte bara en småaktig
filologisk kritik, det är en reaktion mot något
centralt i Stolpes hållning både till sitt stoff och
sina läsare, som blir utmärkt symboliserat i
denna rent formella detalj. Det är dock en viss
skillnad mellan att låta bokstavligen
oöversättliga själstillstånd verka på läsaren med sin
outspädda kraft, utan ursäkter, och att ideligen
låta fullt översättliga citat i sin originaldräkt
förkrossa läsaren med hans egen okunnighet
och dr Stolpes enastående lärdom. Man
reagerer dess starkare på en sådan sak, när man
märker hur gripande och livfull hans
framställning kan bli, när han låter stoffet tala för sig
självt och inte bara för Sven Stolpe. Bitar av
hans beskrivningar på Birgitta, det
portugisiska Fatima-undret och den heliga Teresa av
Jesusbarnet i dessa två böcker, där han lägger
bort överorden och katedertonen och blir
saklig och gripen, är exempel på vad han verkligen
kan uträtta här. Hans skildringar av hur
människor arbetar sig fram till helgonens sant
osjälviska kärlek genom att ta emot lidandet
som en gåva och en möjlighet är inte gjorda
så ofta och så väl på svenskt språk att de inte
behövs. De är för de flesta bildade svenskar i
högsta grad nyheter, för somliga kanske t. o. m.
goda nyheter. — Som litterär introduktör har
Stolpe för övrigt i "Vadstena" sina goda och
dåliga egenskaper mycket grällt randade.
Essayen om Eliots kristendom visar honom
när han är som bäst, och strax bredvid kan
man studera hans omdömes lågvattenstånd i
artikeln om Nils Bohman, vars dikters
eventuella goda egenskaper fullständigt dränks i
kaskader av superlativer och inte har någon
chans att komma upp till ytan igen.

Kerstin Anér

568

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0584.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free