- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
569

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

SKÅDESPELAREN OCH
HANS KONST

Frederik Schyberg: Skådespelarkonst.
Översatt av Bertil Ströhm. Gleerups.
Lund 1949. 6: —.

Vid sidan av Agne Beijer, som tyvärr
envisas att inte ge ut sina artiklar i bokform, är
dr Frederik Schyberg i Köpenhamn i detta nu
Nordens rikast utrustade, mest respekterade
teaterkritiker. När han gästföreläser om
skådespelarkonst vid Lunds universitet och sedan ger
ut föredragen i bokform, är det sålunda alla
skäl för teaterintresserade och
teaterengage-rade att höra upp. Här är en man som vet
vad han talar om och talar om något som djupt
angår honom. Han gör det med en rikedom
på synpunkter, en lärdom, en skärpa och en
elegans som är imponerande men också i en
magistral ton, med en självsäkerhet, som i och
för sig skulle egga till motsägelse om det inte
också funnes orsak till sakliga invändningar
på en och annan punkt. Framställningen är
uppdelad på tre avsnitt, ett
historiskt-sociolo-giskt, ett tekniskt och ett psykologiskt. Samtliga
är lika intensivt förtätade, lika laddade med
högexplosiv problematik, burna av den
intellektuella lidelse som man är bortskämd med
att möta i Kierkegaards och Georg Brandes’
hemland och som helst borde genomglödga all
kritisk verksamhet.

Schyberg inleder det historiska kapitlet med
några allmänna reflexioner över
skådespelarkonstens speciella betingelser — det gäller ju
att stråla och skapa på bestämt klockslag! —
och dess orättvist undanskymda ställning i den
estetiskt-kritiska litteraturen, en lucka som han
själv tycks vilja fylla. Han går till verket med
stor grundlighet; kedjan fästes ytterst vid
naturfolkens magi och besvärj elseriter, som avsåg
att mana fram det man spelade, regn eller
fruktbarhet eller solvärme, och som gärna tog sig
extatiska eller orgiastiska uttryck.
Exponeringsdrift och härmningsbegär, leklust och
spelglädje ingår i den sällsamma brygd av
självhävdelse, som i den civiliserade världen
driver vissa människor att utöva en magi,
vilken övergått till att vara ställföreträdande, till
att frigöra hämmade krafter och känslor även
hos åskådaren, där han upp till halsen sitter
fast i vardagens gråa enahanda. Schyberg
skisserar skådespelarkonstens situation i antikens
kulturliv men snuddar bara vid medeltidens
liturgiska drama, varom det dock finns notiser

att hämta redan i en så kortfattad handbok som
Wieselgrens. En fri och rörlig spelstil med
häftiga åtbörder var tillåten för de aktörer som
föreställde Kristi fiender och ondskans makter
— det ger en vink om den missaktning som
skådespeleriet länge åtnjöt under Kyrkans
beskärm. I commedia dell’ arte med dess
im-provisatoriska upptåg och skarpkantade
typisering ser Schyberg den första egentliga
manifestationen av en autonom, från religionen
och litteraturen frigjord skådespelarkonst, och
till nutidens portalfigurer utnämner han
Shakespeare och Moliére, båda på en gång
scendiktare och aktörer. Den förres ideal var
skådespelaren som känner sin roll, den senares
den som karakteriserar den, och båda gick in
för det naturliga spelet, den gången en
nyskapelse men i vår egen tid alltför ofta
skalkeskjulet för massor av salongstrivial scenisk
slätstrukenhet. Men commedia dell’ arte levde kvar
alldeles bakom ryggen på dessa storheter, och
först omkring 1750 inträffade en avgörande
vändning i konstartens historia i och med den
moderna skådespelarkonstens födelse hos
David Garrick, som likt livet självt blandade högt
och lågt, tragiskt och komiskt. Processen fanns
företecknad hos Shakespeare och Moliére men
fullbordades på scenen först med den store
tragikomikern. Schyberg kunde ha noterat, att
detta genombrott för en skådespelarkonst, som
inte längre stannar vid det typiska och
allmänna utan söker sig fram till det individuella
och säregna, i tiden sammanfaller med att i
litteraturen den romantiskt-naturalistiska
principen börjar få övertaget över den
klassicistiska.

Andra kapitlet behandlar tekniska
tvistefrågor, där uppfattning står hårt mot uppfattning
och diskussionens vågor alltjämt går höga. Det
rör sig om så brännande frågor som den, om
skådespelaren tillika är konstnär, och den i
vad mån han engagerar eller bör engagera sin
egen känsla i rolltolkningen. Schyberg återger
utförligt vad scenartister och teoretiker uttalat
i dessa materier. Han nämner stora
skådespelare som varit stora konstnärer och andra
som inte varit det, men var går gränsen
härvidlag och hur ska man avväga det
producerande elementet i en scenisk prestation och
det enbart reproducerande? Med all rätt menar
författaren, att de båda egenskaperna inte
strider mot varandra, att de kan vara olika
doserade hos olika artister, men att dubbeltypen
givetvis står högst och utgör idealet.
Skådespelaren förvandlar en fingerad figur till en

5 BLM 1949 VII

569

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0585.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free