- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
571

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

filmRECENSIONER

är vi alla, och Schyberg tycks inse det men
menar att dessa allmänmänskligt dåliga
egenskaper hos skådespelaren föreligger förstorade
och potentierade. I så fall, och det är det andra
felet, måste de dock vara kompletterade av lika
allmänmänskligt goda egenskaper, som
författaren förbigår med tystnad, ty varför skulle
just dessa yrkesutövare sakna les qualités de
leurs déjauts? Nej, den gubben går inte. Att
hävda sig själv genom att nedvärdera andra
är ett urgammalt knep av vårt undermedvetna,
men det förefaller lite för enkelt i Schybergs
fall. Vilka komplex — ty om sådana måste det
röra sig — döljer sig då bakom ett så negativt
domslut hos denne son till en skådespelare,
vilken i seklets gryning duellerade på pistol
med en alltför nedgörande kritiker?

Vi lär inte få veta det i brådrasket, men
under väntetiden kunde vi överväga om det
finns några andra vägar att komma
skådespelarens egenart på spåren. Det förefaller då,
som om de psykologiska grundtyper som
fastslagits av den psykologiska och psykiatriska
forskningen erbjöde lite fastare hållpunkter.
Hysterikern, den människa som ständigt flyr
in i fiktionen, driven av ett oemotståndligt
behov att engagera sina medmänniskors känslor
och intresse för sin person, som alltid lever för
publik och för vilken likgiltigheten, ointresset
är det enda absolut outhärdliga, är en av de
typer som i åtskilligt sammanfaller med
skådespelarens; en rad belägg för detta kunde
hämtas ur Schybergs egen bok, bl. a. Gides citerade
uttalande, att en spelad och en äkta känsla
knappast går att skilja från varandra. Den
schizoide, personlighetsklyvningens martyr,
vore en annan; även vid den tanken har
Schyberg snuddat, och uppenbart är, att
proteus-naturen, förvandlingsgeniet hör hemma i det
sammanhanget, förställningen och spelet som
blivit natur och genomförs också i det dagliga
livet, föreningen av köld och eld, av nervernas
högspänning och ögonblickets bravur, allt det
som vi svenskar känner igen från tvenne
landsmän, födda till stora skådespelare, Gustaf III
och Gösta Ekman. Och kanske vore den
utpläg-lat manodepressiva gemyts- och
temperamentsmänniskan en tredje sådan typ — vi har lärt
känna honom i de Wahl. Även här lurar
sche-matiseringens faror, men antydningar som
dessa — något annat gör de inte anspråk på
att vara — pekar kanske ändå i rätt riktning
när det gäller att kasta ljus över den skiftande
själsliga anläggningen hos scenens barn, att
förklara själva skådespelarmentaliteten. I alla

händelser har vi på den punkten lämnats i
sticket av Frederik Schybergs eljest så
innehållsdigra och så högt kvalificerade bok.

Holger Ahlenius

APOLLONS KRANS OCH
ALMA MAT ERS
LAGERBLAD

Pierre Naert: Stilen i Vilhelm Ekelunds
essayer och aforismer. Med en inledning om
stilistikens förutsättningar och
arbetsmetoder. Akademisk avhandling. (Skrifter
utgivna av Vilhelm
Ekelundsamfundet I.) Gleerups. 14: —.

Inför Vilhelm Ekelund måste man ju känna
sig mer eller mindre som en fattig munk i
Skara: även om man inte syndait så svårt med
nunnor, som man i starkare stunder dessvärre
skulle ha önskat, har man i alla fall livnärt sig
av drav — druckit ur usla brunnar och med
knep och konster jagat efter sensationer,
kopparmynt och tvetydiga äretecken. Man har i
allmänhet i grunden lärt känna en annan
låghet än den som mästaren med en av sina
paradoxala begreppssprängningar förvandlat till
ett första livsvillkor. Efter en stunds vandring
i de ekelundska gallerierna återgår nog därför
mången gärna, stärkt och styrkt av sin
kompletta förintelse i dessa psaltarsvala djup, till
ett mera tvivelaktigt umgänge av falskmyntare
och onda andar, begrundar sina aristokratiers
brister och sina lidelsers fatala konturlöshet
och förblir utan avstånd och forntid i växlande
förströddhet och hängivenhet en inte
tillräckligt ointresserad i ett betydligt sämre klimat.
Även om man alltså kanske aldrig helt kan
fångas, tröstas och förnyas av den stora
be-greppsalkemien hos det artificiella
tankespråkets krävande och oöverträffade mästare, kan
man ändå inte undgå en avlägset verkande
bergtagenhet, och man återkommer alltjämt
gärna när en anledning infinner sig för
förnyad begrundan. En sådan anledning kan man
kanske kalla fransmannen och lundensaren
Pierre Naerts akademiska avhandling om
Stilen i Vilhelm Ekelunds essayer och aforismer.

Den första komplimangen måste givetvis
gälla författarens språkskicklighet. Även om
en tålig granskare kan hitta ett och annat fel,
en och annan missuppfattning, kan han
säkerligen knappast gå i god för att även en högt
kvalificerad ursvensk, låt oss säga en smålän-

571

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0587.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free