- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
572

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

filmRECENSIONER

ning, hade kommit ifrån experimentet med
färre blottor. En annan komplimang träffar
lämpligen författarens dristighet. För
dristighet i ämnesvalet kan han inte gärna skörda
annat än beröm, dristigheten i metoden
medför givetvis också andra reaktioner. Om
dispositioner kan man ju alltid diskutera, men
författarens huvudindelningsgrund förefaller
att vara en odiskutabelt misslyckad idé.
Författaren skiljer mellan affektiva, intellektuella
och aktiva stildrag, det vill säga med hans egen
formulering: "stildrag som röra min
sensibilitet, stildrag som sätta mina intellektuella
funktioner i rörelse, och stildrag som påverka min
vilja." Var finns nu dessa så förträffligt
konturfasta stilelement? Det visar sig naturligtvis
inte så lätt att hitta dem, och trots de prov på
verkligt skarpsinne som författaren presterar,
när det gäller inringningar och definitioner,
visar det sig vanskligt att placera dem. Ironiska
uttryck föres till exempel till kapitlet "Humor",
som hör till de affektiva elementen. Men är
inte ironi något som i första hand sätter
intellektuella funktioner i rörelse? Och hur skall
man förfara med någonting som kallas
"Dunklet hos Vilhelm Ekelund"? Författaren har —
av artighet? — placerat det bland de affektiva
"stildragen". Nej, inte bara av artighet, ty
författaren menar att redan uttryckssättet ett
"intryck", en "känsla" av dunkel anger att det
är fråga om en affektiv företeelse. Må vara
att dunklet kanske tilltalar känslan, men kan
det undgå att en smula irritera intellektet,
kanske rent av sätta det i rörelse, fastän rörelsen
lätt kunde bh karusellartad. Överhuvudtaget
verkar denna indelning, även om författaren
med en smula sofistik kan försvara den i en
viss utsträckning, en smula meningslös, vilket
blir särskilt uppenbart i den tredje
avdelningen som behandlar stilelement som
påverkar viljan. Inte ens en stilistikens Columbus
skulle väl här ha kunnat upptäcka mer än ett
enda relevant formellt bestämbart stildrag, och
författaren har heller inte gjort det. Vad det
nu i själva verket kan innebära att imperativer
i en diktares språkbruk påverkar läsarens vilja
har författaren inte riktigt lyckats förklara, och
det förlåter man honom med all den
intellektuella och aktiva generositet man är mäktig.

Naerts disposition visar sig emellertid i
praktiken delvis innebära någonting annat och
mera praktiskt än indelningsgrunden i sig själv
låter påskina. Det stora kapitlet om de
affektiva elementen är nämligen i själva verket
ingenting annat än en med exempel rikt doku-

menterad deskriptiv framställning av Ekelunds
språkbruk från formell stilistisk synpunkt med
en speciellt noggrann undersökning av olika
typer av bilder och deras funktioner, medan
det värdefullaste och utan jämförelse största
partiet av kapitlet om intellektuella element
strängt taget blir ett slags innehållsanalys. Mot
slutet börjar nämligen denna avhandling bli
någonting mer än vad den i övrigt är -—- en
jättelik materialsamling uppställd efter en
fullfjädrad systematiks regler och knep med en
akribi i fråga om indelningsgrunder,
begreppsbestämningar och definitioner av över- och
underordningar som hade kunnat göra
författaren till "De lycksaliges ö" en liten smula grön
av avundsjuka. (När anmälaren först
bläddrade i boken anade han ett grymt skämt med
det svenska avhandlingsförfatteriet,
enkannerligen det lingvistiska — men han anade alltså
fel.)

Vilken Ekelund-läsare har inte någon gång
med olämpliga men förtvivlade grymtningar
ackompanjerat sitt studium, när han i de
rymdrika texterna mött verbala fantomer som tid,
tidighet och anledning, den probabla grunden,
det mörka ögat eller de svala mellanrummen.
Det är sådana "kryptologismer" — den
magnifika och nyttiga termen är Naerts — som
behandlas i bokens värdefullaste kapitel. Med
outsläcklig ambition och stort skarpsinne har
författaren kommenterat och belyst ett
trettiotal "kryptiska" termer på ett sätt som
otvivelaktigt kan ge ledning åt många läsare och
framför allt lägga grunden till den vidare och
kanske djupare forskning som säkerligen
kommer att ägnas det gåtfulla och fordringsfulla
tänkesättet Ekelund. I stort sett är det endast
de svenska eller försvenskade dominanterna i
Ekelunds centrala ordförråd som författaren
här behandlat. Men strängt taget har ju också
åtskilliga av de främmande ord varav texterna
överflödar en mer eller mindre kryptisk
karaktär — de behandlas emellertid ganska
styvmoderligt av Naert, som nog — inte minst i
kapitlet "Exotism" — gör sig skyldig till en
liten orättvisa, eller låt oss kalla det doktoral
obefogenhet, när han gör sträng åtskillnad
mellan "lyxlån" och "nödvändighetslån". Man får
inte så sällan en känsla av att Naert inte riktigt
har velat inse vilken primär roll ordet eller
tanketermen spelar i de ekelundska
skapelseakterna. Det ensamma värnlösa ordet, vare sig
det nu gäller ett väldigt "asklepicion" eller ett
blygsamt "låghet", är för diktaren en mättad
mikrokosm, med vilken han spränger mörkret

572

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0588.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free