Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Gunnar Ekelöf: Abstrakta variationer ur ”Sent på jorden”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR EKELÖF
solen lyser och jag talar sanning
jag ser mig framför mig själv: jag talar sanning och sanningen är vit
och det finns ingen lögn
alltså är sanningen likamed himlen och marken och skogarna
men som vi förut sagt stiger spiralerna uppåt i den vita tystnaden och
den senare sjunker i spiral
långt härifrån är himlen alltså för alltid vit och spänd i en stor båge
över det isbelagda havet och dess spänning växer med den ofantliga
kölden
den är ytterst bräcklig: man bör om möjligt inte ens låta ett enstavigt ord
flyga ut på alltför förflugna vingar
himlen är ytterst bräcklig, dess spänning är ofantligt stor och den brister vid
minsta ljud i den stora tystnaden
bitarna faller och splittras i skärvor mot den eviga isen och skärvorna
dansar fram över isen tills de stannar
det är med dessa skärvor som barnen leker på golvet
nyss klingade de mot isen men nu är de orörliga och ljudlösa
ödet räknar sakta klockans slag med decimaler och tystnaden sjunker
i spiral
den sjunker mot sin egen orgelpunkt, lugnt och säkert, med jämna takt-
fasta slag, som visaren på en klocka
då tiden är inne stannar den plötsligt med huvudet nedåt
3
konsten att inte se men ändå höra
kalkyler — och någonstans till vänster eller höger en värld utan horisont
mörkret faller ned i skuggan av solen, blommorna tystnar och stenarna
sluter sig — blommorna sluter sig och mörkret tystnar och jag
hör mina egna steg som går på vägen av avlägsna kristaller med
eller utan ögon medan mörkret faller och skymningen i solens
skogar och skuggorna av världen utan horisont någonstans till höger
eller vänster
stjärnornas ödesdigra inflytande öppnas i de darrande reflexerna av mig
själv och tystnaden stannar på vägen långt bort med kristaller eller
utan ögon
jag sjunker i skuggan av solen och natten följer med stjärnornas
ödesdigra inflytande
snöflingor börjar sakta regna ner på marken som blommor ur intet
i skuggan av skymningen och blommorna slår ut ur intet och regnar
sakta ner på marken med kristallklara ögon
mina egna steg som jag sitter och hör på avlägsnar sig mer och mer i
världsrymden
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
