Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Tage Aurell: Gamla landsvägen. Berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMLA LANDSVÄGEN
— Det är märkliga toner —
Men skrämseln är kvar i ögonen, och
villrådigheten. Han håller fram nothäftet som ett
slags maktlöst spett och ett alldeles vanmäktigt
bräckjärn — ensam skall han få gå där i
sten-åkern, pojken får inte något tag med de lama
benen runt kontrabasen ens.
— Och nu är hon skämd. Jag har kanske
aldrig trott det skulle gå annorledes. Fast trott
och trott, hoppats har en väl gjort! Att det
nån gång skulle bli bättre. Bli nånting som
liknade folk. De pilar ju inte i väg alldeles
borti natten de andra. Och klarar sig om de
det gör. Smakar säkert mer på förbjudna
frukten än nån vet så säkert.
"Leviathan som en raker orm är, och
Le-viathan som en krokot orm är. Es. XXVII."
— Jag tror jag ger mig med de här
albus-karna jag. Jag blir bara svettig. Och arbeta
så en blir svettig det har jag hört skall vara
det farligaste som finns.
— Hon är inte glad om dagarna. Och i denna
veckan har hon varit sjuk. Det är ont att se
på. En vänjer sig inte, blir aldrig härdad. Eller
garvad som mor min sa. Och så är hon tung
redan som du sett och skall gå hela sommarn
så. Det har varit lika med dem alla tre att de
sväller så fort och blir så lunsiga med en endaste
gång.
Han kom aldrig så långt som till tysken, han
vände tillbaka hem och sa att skit i det här
med stråken, det låter alldeles tillräckligt
vackert som det gör.
Och sen kom ett brev som han tycker gav
honom rätt beträffande den inställda
vandringen.
— För de har musikkår där nere.
Pojken hade skrivit och frågat om han fick
ta kontrabasen med sig. Och som sagt fått ett
hyggligt brev till svar.
Och nu reser han —
För det stod ju ej i brevet att han inte skulle
resa. Fast han är alldeles frisk så när som på
benen.
Elis upprepar den bergsäkra otroligheten:
— Så nu reser han snart —
Och hjälplöst, till hinders för ingenting:
— Om vi då orkar få ner honom till bussen
förstås.
Men hå! vad de skall orka! det är inte tunga
bördan längre, rätt och slätt i kilo räknat.
— Inte mer än en halv pojkkropp. Så att
säga —
—• Jag ser och ser på folk. Sådana som går
i skogen och sliter och sliter. Och äter. Och är
så allvarsamma så de inte ser att det är något
komiskt med dem.
De tror inte de har någon glädje inom sig.
— Så det blir ingen flyttning då?
— Nej, det blir inte det. Och naturligtvis
tog han i för häftigt. Det var ju ingen särskilt
våldsam fest, värre har jag varit med om. Vi
höll inte på mer än till två, kanske tre. Men
det var just ingen som sjöng. Och varför kom
han inte ner och var med själv? I stället för
att trava där uppe i ensamheten, fram och
tillbaka? Klockan åtta kom han ner säger de.
Och väckte dem och sa att nu får de flytta den
förste, jag kan inte vaka längre på det här
viset sa han. Och sen gick söndan. Tills frampå
eftermiddan det här budet kom att tvillingbror
hans kastat sig ut från vindskammarn ini stån.
Och var forslad till lasarettet och var nästan
död. Han kom tillbaka sent om natten. Och
väckte dem igen. Och sa att vi stryker ett streck.
Ett streck över vad som förevarit. Jag var så
nervös och konstig sa han. Men nu är jag
alldeles lugn och kall. Han dör snart och
flytta behöver ni inte göra, jag var bara så
nervös i går natt. Jag skall cykla till honom
nu igen. Jag är alldeles lugn och kall —
— Jag har bestämt mig för att ligga
raklång. För om jag nu dör så skall de i alla fall
slippa räta ut mig till begravningen.
593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
