- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
595

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Tage Aurell: Gamla landsvägen. Berättelse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GAMLA LANDSVÄGEN

leketöj som norsken säger än en gammal rostig
kniv. Som jag for och sargade mig med.

— Nej gråter gör hon inte, det har ingen
av dem gråtit. Hon är bara tyst. Jag köpte skor
åt henne i går, Blomkvist har fått hem med
slejf. Har hon verkligen så små fötter? sa han.

— Elaka var de. Och framför allt snåla. De
köpte en gård. Och efter en tid frågade nån
den gamle drängen vad han tyckte om den
nya regimen på gården. Jag säger ingenting
om husbondfolket sa han. Men jorden, den
förbannade jorden som skall bära såna as!

— Om en hade vetat så mycket när en var
tjuge år som en vet nu. Jag var tretti och
väl så det innan jag begrep nånting.

Han ger Beda till bästa igen:

— Vi hade väl varit gifta så där en åtta
tie år tänker jag. Och då minns jag en kväll
jag gått och lagt mig och Beda gick kvar och
stökade. Och stod och diskade. Göm det nu till
i morgon sa jag. Och kom och lägg dig du
också. Jag kommer strax sa hon. Jag skall bara
diska färdigt först.

Så gick det en stund.

— Kom nu, sa j ag.

Samma svar.

Omsider tänkte jag:

— Så skall du djäveln i mig få stå där
också!

Det var vid midsommartid, det kommer jag
ihåg. Dagen före midsommarafton till och med.
Det gick en fin gulklädd amerikanska och
spankulerade här. Men den är nog för vågsam för
mig tänkte jag. I stället stämde jag möte med
ett pigskrälle. Men när jag sen åkte hem, vem
tror du jag möter? Och klockan var tre om
morgon, fyra kanske. Joj omensan, den gula
amerikanskan ja. Så innerligt dum kan en vara.
Bara dum. Tills det är för sent. Enda trösten
en har är att kvinnfolk inte alltid är så klyftiga
de heller. Inte så som de tror i alla fall, inte
har Beda varit det. Och det har hon nog fått

röna skall jag säga dig. På ett sätt är det
synd om Beda, det tycker jag nog ibland.

— Två öre mer för litern, är det för mycket
det? En skulle inte behöva det kanske? För
att sitta och dra de skitna kräken.

— Jag undrar om vi skall få en regnskur?
Det behövs allt så väl nu det. Ja adjö då.

— Nej om jag så lever tills jag blir hundra
så skall jag aldrig glömma det. Hur de kom
utefter vägen, oppför backen här. Och nu skall
jag säga till dig vad jag inte sagt till nån
människa förr. Jag kan inte få i min syndiga
skalle att de gick Herrens ärenden. De såg
inte så ut. Inte det att de var svarta, det
passade sig väl eftersom Helga var så sjuk. Och
kanske skulle jag inte ha motat dem som jag
gjorde. Inte sagt att hon var så förskräckligt
dålig. Jag skulle kanske ha gjort det lite bättre
än det var så de inte blivit så ivriga. Det kom
en ond glimt i ögonen på Samuel, du tänker
väl aldrig stå oss i vägen? sa han, jag har
vittne med, ingenting skall gå annat än rätt
till. Men du får inte hindra oss i detta värv,
det är farliga saker att stå i vägen för Jesus.
Och detta hörde hon väl in där hon låg, det
ekar så väldigt där ute i glasverandan, om
hon inte hörde orden så hörde hon i alla fall
tonen. Och så ville hon spara mig tänker jag,
så sjuk hon än var. I får komma nu strax
hörde vi henne säga. För sen vill jag vara
alldeles ensam. Så stegade de in. Och så gjorde
jag en dumhet till. Jag trodde allt skulle bli
så fridfullt som det begynte, det var ingen av
dem som talte om något testamente. Men jag
skulle ha varit kvar. Jag skulle ha stått och
hört vid dörren åtminstone. Nu sjöng de en
vers stilla och vackert av en sång som hon
tyckte om. Tämligen vackert i alla fall och så
läste de ur Psaltaren och så bad de. Och så
tänkte väl jag att de nog förtjänte att bli
undfägnade så gott som bara möjligt efter detta.
Jag smög mig ut i köket och ställde till med
bättre än förut, gick och ångrade att jag med

595

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0611.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free