- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
597

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Tage Aurell: Gamla landsvägen. Berättelse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GAMLA LANDSVÄGEN

skjortan. Han berättar hur han klätt julgran,
hängt alla karamellerna på ena sidan, eftersom
Alfred antagligen blir liggande nu. Och inte
skall orka opp mer och se på andra sidan.

— Jag är trött på att låna ut sidenklänningen
min. Varenda gång hon skall på kalas. Hon
svettas så väldigt under armarna och bara
förstör den för mig. Så nu har jag tagit in den i
sömmarna, hon skall ha skohorn hädanefter
om hon skall kunna vränga den på sig!

— som nu dessa totempålarna i Alaska, de
är Gud. Nersmorda och förskräckliga och fulla
av de hiskligaste djur. Men de är Gud.

— Du kanske inte tror på Gud heller då?
Du skulle ha köpt min jultidning i stället för
den lorten där så skulle du fått se. När jag
har Guds misshag, stod det, då är jag
eländigare än en spädkalv. Men när han tillnickar
mig bifall, då är jag stoltare än hela världen.
När jag får gå med de mjuka tömmar som
den nådiga Guden brukar —

— Ja det är möjligt att en skulle läsa mer
än en gör. När jag bodde väst i Mölnerud
begynte jag läsa igenom bibeln från början
för att se efter riktigt vad som stod i den. Jag
kom ganska långt, ända fram i Domareboken.
Men när jag sen knäppte till och övertog
butiken här, sen har jag aldrig fått tid mer.

— Såningsmannen skall du ta Enok. Nu till
året. Där står frågor som sannerligen ger något
att tänka på. Om människan som skall äta sitt
bröd i sitt anletes svett. Men har du tänkt på,
stod det, att det är många som nog vill svettas
men som inte kan få arbete? Betyder det att
straffet är slut? Eller väntar det något ännu
förfärligare? Och du som frågar, stod det, har
du så tänkt på alla dem som tjänar sitt bröd
och mer till utan så mycket som en endaste
svettdroppe? Och Moses! Det var bara en man
som var före sin tid, det var inga underverk
han gjorde var det en professor som skrev.
Röda havet var ett naturligt fenomen och

manna hade han själv plockat i öknen. Och
vattnet som kom fram hade bara funnits där
förut. Bakom en väldigt tunn bergvägg bara.

— Jammen har du rätt, det känner jag när
jag går och tuggar med de här långa tänderna
jag fick till jul. Det är ont om tänder nu sa
han, tandteknikern, så de blir kanske inte helt
passande sa han. Utan de blir kanske lite längre
än de egentligen borde vara för er sa han. Och
det kan jag tryggt säga att de blev.

— Se god dag. Vad driver du med?

— Jag hugger kolved om dagarna. Men jag
har inte börjat än.

Lena är där med den vanliga mjölkflaskan.
Och Kerstin med ett brev om cement. För dem
berättar hon att Gösta fryser i Boden.
Dessutom har hon hjärta för fler, för ryssarna som
fryser så erbarmligt att de löper rätt in i
finnarnas tält och värmer sig.

Arne sänder en kalvkropp med bussen i dag.

— Vi får för lite mjölk, säger han. Och om
han nu svalt stackarn? Eller om han inte
trivdes. Han blev så ful, jag har aldrig sett maken
till kalv. Taggig i stället för hår. Nästan som
en igelkott.

— Du Persson du. Säg. Sopade du bussen
när du kom hem i natt?

— Nej inte i natt. Men i morse sopade jag.
Nu för en timme sen.

— Och du fann ingen guldring?

Hon är inte andfådd, inte bekymrad, det var
ett glatt svaj i kjolen när hon kom och det
liksom sitter kvar.

— Sopade du noga?

Jo, Persson anser att han gjort det.

— Det är måndag morgon jag sopar som
mest noga, säger han.

— Ja. Och nästa måndag, svarar hon till det.
Nästa måndag kommer Gösta hem från Boden.

Hon är emellertid inte altererad för ringen
som för någon olycka eller skam.

— Jag hade den i väskan. Så här. Och jag
tyckte så bestämt jag såg den när jag tog upp
näsduken där inne. Du minns var jag satt —

597

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0613.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free