- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
598

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Tage Aurell: Gamla landsvägen. Berättelse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TAGE AURELL

Hon tittar in i bussen men inte så mycket
på golvet, mer på dem som är med. Och
frimodigare än de tittar på henne.

Det blir helg igen mitt i denna vecka. Och
så frågar hon Persson om han skall köra då
också, till bal. Hon är på något vis klar nu
strax för resten, väskan har hon, och
lackskorna har hon på sig och söndagsblus
densamma som i går.

Persson drar i spaken, och hon vinkar. Minns
ringen igen.

— Sopa en gång till du! ropar hon. I kväll
Kanske ligger den ändå i nån springa.

"Det står wäl till, det står wäl till, och det
står dock intet wäl till. Jer."

Kerstin har ungen på armen.

— I morgon är det jag som far in till
doktorn med honom. Se så hemsk han är!

Han har fått skorv.

— Tycker du inte han är hemsk, säger hon
om igen.

Men Lena tycker bara han är fin, trots
skorven. Hon väntar tills Tyra svajat åstad ett gott
stycke på återvägen. Så säger hon:

— Om du skulle ta ungen med dig —

Säger det lågt och tystnar sen tvärt.

— Det är inte så lätt sagt —

Och först när de skall skiljas:

— Om jag skulle resa med dig till doktorn.
Jag förstår inte det här. Jag trodde så säkert
jag skulle bli tjock nu i vår äntligen. Så som
Arne och jag slitit och försökt. Att jag skall
vara så rakt till intet —

Hon tittar inte på Kerstin, inte på ungen
heller — hon håller blickarna envist mot
skogen, mot dimtottarna där bakom.

— Om du skulle ta pojken med dig? Och
komma hem en kväll. Och bli hos oss hela
kvällen. Så kanske Arne och jag till slut kunde
få en vi också. Jag tror du har välsignelse med
dig —

"Det går ändå an om inte hjärtat hoppar
så högt opp att en blir tvungen att bila i det."

— jag är rädd. I natt var jag väldigt rädd.

-— Det skall bli roligt när det blir
nattele-fon. Då skall jag vaka till högsta natten en
natt. Och så skall jag ringa opp Johan. Är
du vaken du också? skall jag säga. Sover du
inte?

"All ting är mödosam, så att ingen kan
uttalat. Predikaren I, 8."

— Hon lider av disharmoni i sitt inre. Och
aldrig är det tillags i någon ting.

— Ja det var för resten ett satans förbannat
frö till käring!

— Var precis är det bror din ligger? Att
det är nära bårhuset vet jag. Men är det
ovanför?

— Ja. Ovanför.

Han har redan vänt sig om och säger det
över axeln.

— Och till vänster? Där det är murgröna —

Nu stannar han, kommer ändå inte undan.

— Nej. Det är ingenting på den.

Det visste hon, eller det ante henne. Men
främst vet hon att ensamheten inte blir lättare
vilken skuldra han så boxar med.

— Jag tänkte gå dit med en pelargonia
endera dagen. Och sätta ner.

— Tack skall du ha.

Han har inte synts till på bela vintern.

— Du kan för resten komma och hämta
pelargonian själv tycker jag.

— Jaa. Det kunde jag göra.

Hon tar hans bror till hjälp. Manar på med
honom.

— Han skulle nog tycka det var roligt.

Nu står han hos dem som om det varit i

går. Och inte i höst en gång.

— Tänk, säger hon. Så stor och tjock som
han var. Och så stark —

Men där blir den kvarlämnade och vissne

598

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0614.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free