- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
604

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Angus Wilson: Ett taktlöst besök. Novell. Översättning av Mårten Edlund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ANGUS WILSON

maken var hon än en gång den enkla och
allvarligt sinnade studentska som han hade
funnit så oemotståndlig i Cambridge för nära
fyrti år sedan. Det är en fråga om smak. Nej,
det var ett förfärligt äktenskap och ett
förfärligt liv. Det var den enda ursäkt jag kunde
hitta på åt honom just då. Att i så många
år ha levt i en sån miljö det var ursäkt nog
för vilket brott som helst, ja, till och med det
han begick. Den känslan hade jag under hela
rättegången medan jag satt och såg hur Myra
betedde sig som den kränkta hustrun med alla
dom där rysliga släktingarna runt omkring
sig.

— Det är där våra åsikter går isär, sa
Malcolm och ett kort ögonblick röjde hans
vackra ansikte med de höga kindkotorna och
den romerska näsan alla hans puritanska anor,
jag kunde aldrig förlåta hans handlingar. Jag
försökte bli kvitt mina fördomar mot dom,
se honom som en sjuk människa och inte som
en brottsling — det var inte för inte som man
märkte att de radikala veckotidskrifterna låg
så prydligt travade på bordet bredvid honom
—- men när han vägrade att undergå
psykiatrisk behandling, då blev inte det möjligt
längre.

Margaret log moderligt mot sin man och
fiskade med den lilla tvåuddiga gaffeln upp
en marmeladbit ur en träask.

— Det måtte vara härligt att ha allting så
där fixt och färdigt som du, älskling, sa hon,
det är bara det att folk inte rent
förnufts-mässigt kan passas in i olika fack. Arthur
skulle aldrig gå till nån psykoanalytiker, din
gamla dumbom. För det första tycker han inte
det är passande och innerst inne skulle han
förstås vara rädd för det, han skulle tro att
det var häxeri.

— Det är tydligt att du har rätt. Och det
är alldeles tydligt att Arthur fortfarande lever
i medeltiden. Han förde skickligt cigarren så
att den långa grå askpelaren hamnade i
askkoppen och inte på kostymen. Så knep han
ihop ögonen. Jag tycker i alla fall att hans
handlingssätt var avskyvärt, oursäktligt.

— Nesligt våld mot minderåriga, sa
Margaret och hon uttalade frasen med
citationstecken — föraktfullt. Det finns nog ingen
kvinna som det inte kokar i när hon läser
det i tidningen, men på något sätt verkade det
så annorlunda när jag såg det vid rättegången.
Arthur verkade så liten och hopsjunken, så
underligt främmande för det hela för att vara
huvudpersonen, som om han hade gjort det
alldeles oavsiktligt. Det hade han troligen
också, tillade hon vildsint och slog med handen
mot armstödet, för att glömma det här
förfärliga, hurtiga fruntimret — det där hemska
stålblänkande hemmet med barskåp och mörka
ekpaneler. Och så dom där förfärliga
människorna — föräldrarna — dom hör till den
sortens arbetareklass som jag helt enkelt inte
står ut med — krypande och trotsiga,
egensinniga och listiga. Jag tror vartenda ord
Arthur sa när han berättade om deras
hotelser, deras oväntade besök, deras anspråk på
pengar. Åh, nog har dom tagit ut sitt
skålpund kött i olycka och fruktan, sa hon bittert.
Till och med barnen, Malcolm — det låter så
rörande i och för sig — stackars små
oförstående varelser som fick hela sitt liv förvridet
av en enda händelse. När Rupert och Jane var
små tänkte jag ofta att om nån gjorde dom
illa skulle jag sticka ut ögonen på honom med
glödande järn. Men dom här barnen var inte
såna — den där imbecilla pojken som så
plötsligt kunde få något listigt i blicken, och
den där rysliga, målade, övererotiska flickan.

— Det var skada att du överhuvudtaget
var med vid rättegången, sa Malcolm, men
Margaret kunde inte hålla med om det.

— Jag måste lida mig igenom alltihop, skrek
hon, det var enda sättet. Men den där
dostojevskij stämningen är över. Jag vill inte veta
av den längre, jag vill att det ska vara slut
på den. Hon passade in en cigarrett i ett av
av de små pappmunstyckena som stod i en
glasbägare på hennes arbetsbord och plötsligt
vände hon sig så häftigt mot sin man: Varför
har han kommit hit? Varför? Varför? skrek
hon.

604

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0620.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free