- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
610

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Lars Forssell: Ezra Pound

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LARS FORSSELL

ker av samma bildning och kunnighet som
poeten själv skulle kunna avvinna den dess
finaste nyanser och djupaste innebörd. På en
sådan verklig djupanalys får vi vänta länge,
om man skall tro Pound själv som anser att
det blott finns sju eller åtta nu levande med
ett verkligt intresse för poesi, och att dessa sju
eller åtta av omdömeslöshet upptar sin tid med
"mere rubbish". Emellertid är det förvånande
att han inte mera observerats i Sverige. Erik
Blomberg, Johannes Edfelt och Claes Hoogland
har översatt några dikter var; Teddy Brunius
har använt honom som jämförelsematerial i sin
Lindeuppsats i 40-tal; Artur Lundkvist har
gjort ett mycket representativt urval av hans
dikter i "Modern American Poets"; det är väl
så gott som allt.

Kanske förhåller det sig så att Eliot förstört
den litterära marknaden för Pound, både här
och annorstädes. Man menar (t. ex. den
amerikanska skaldinnan Jeremy Ingalls i en artikel
i Poetry) att Eliot vet vad Pound vet om poesi,
och i sin egenskap av den större skalden skulle
den förre ha gjort den senare mer eller mindre
överflödig. Eliot är själv den som ivrigast sökt
vederlägga denna rätt vanliga uppfattning. I
"Efter främmande gudar" kallar han Ezra
Pound, med en övertygelse som inte förefaller
hycklad, "den mest betydande nu levande
poeten på vårt språk". "The Waste Land" är
dedicerad till Pound, "il miglior fabbro"
("mästersmeden"), en artighet som dock får en lätt
ironisk belysning av vetskapen om dess
ursprung: detta epitet gavs Arnault Daniel, den
siste provencalske trubaduren, av Dante.

Jeremy Ingalls gör misstaget att
huvudsakligen betrakta Pound som tekniker, och
förbiser därvid hans alldeles speciella poetiska
temperament och naturel. Pound och Eliot må ha
utgått från samma kritikerskola, imagismen.
Men skillnaden mellan deras temperament kan,
med en ytlig jämförelse, sägas vara ungefär lika
stor som den mellan Lundkvists och Gullbergs.
Deras erfarenhetssfärer är definitivt skilda,
liksom arterna av deras erfarenhet. Eliot har
väl i viss mån karakteriserat sig själv, när

han om Browning säger, att denne tänker
tankar men inte erfar sin tanke lika omedelbart
som doften av en ros. Om man undantar
upplevelsen av hyacintträdgården i upptakten till
"The Waste Land", ger Eliots poesi knappast
några belägg för att han någonsin spontant
erfarit doften av blommor.

Eliots dikt är fjärrstyrd, dess flykt därför
inte mindre vacker. Pound får man snarare i
tankarna i samband med Eliots karakteristik
av Donne: "För honom är en tanke en
erfarenhet, den förändrar hans sensibilitet."

"Jag har i alla fall levat fan så mycket mer",
utbrister Pound på något ställe. Detta är
antagligen sant. Jag påstår långtifrån, att Pounds
diktning härigenom skulle bli större, eller
angelägnare än Eliots (ofta måste man sätta
värdet av Pounds konkreta erfarenhet i fråga);
det enda jag vill ha sagt är att Pounds
spontanare erfarenhet och upplevelse gör hans poesi
till en från Eliots helt väsensskild. Man bör
också ta hänsyn till vad Pound själv har att
säga om olikheterna mellan honom och Eliot
(citerat ur Prisma, nr 5, 1948):

Hans ringaktning för sina läsare har alltid varit
mycket större än min, varmed jag menar att jag
ganska ofta skriver som om jag väntade, att mina
läsare skulle använda sin intelligens, och att jag
räknar med den som tämligen stor, under det att Eliot
efter att ha utstått decennier av brittisk dimma nästan
alltid skriver som för mycket svaga intellekt, av vilka
han inte kan vänta sig vare sig gensvar eller förmåga
att se det väsentliga i stället för detaljerna eller
ytskikten. — När han talar om "kommentarer och
belysning" och "smakförbättring", då opponerar jag mig
eller snarare, eftersom jag redan förut har opponerat
mig, så noterar jag, att om jag på något sätt
representerade revolutionen så har jag efterföljts av
kontrarevolutionen. [Pound kunde ha sagt: [-motreforma-tionen.]-] {+motreforma-
tionen.]+} Jag ger fan i er smak, jag skulle om möjligt
vilja skärpa er iakttagelseförmåga, sedan kan er smak
ta hand om sig själv.

Om man inte vill godta den för Pound
typiska, självsäkra och överlägsna tonen, så
måste man väl ändå erkänna sanningen i hans
observation. På samma sätt som Eliot
betraktar verkligheten på avstånd, eller som genom
en glasskiva, så får man ofta känslan av att

610

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0626.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free