- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
612

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Lars Forssell: Ezra Pound

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LARS FORSSELL

tar den tid då eleven blir uppmuntrad till att säga,
vilken dikt som tråkar ut honom till tårar och vilken
dikt han tycker är strunt och om han finner någon
skönhet i "Maecenas var av kungaätt".

Detta citat visar vad jag menar med det
amerikanska i Pounds inställning till
traditionen: man bör först pröva om en klassiker är
värd att lyssna till, innan man ödar sin dyrbara
tid på honom; man lär sig klassiska språk lika
bra av en god som av en dålig skald; man
vägrar att erkänna alla klassiska poeter som
lika märkliga:

Jämförelsen mellan dem är starkt fascinerande.
Därför att Homeros är bättre än Vergilius, och
Aisky-los — förmodligen — bättre än Seneca, har det
spridits en vantro att allt som skrivits på grekiska är
bättre än varje text på latin — vilket är skitprat.

Det är nu emellertid att märka att Pounds
traditionalism är ytterst ambivalent, samtidigt
reaktionär och radikal, konservatism och vital
förnyelse. Av vad ovan sagts framgår, att
Pound visserligen närmar sig traditionen med
en välgörande brist på respekt, men med
utgångspunkt från en renodlad elitteori (i högsta
grad oamerikansk). John Berryman anser med
rätta att hela Pounds diktning, när man ser
den ur social och politisk synvinkel, kan tolkas
som en hätsk utredning av de faktorer i modern
samhällsutveckling, som drivit Konstnären in
i den isolering, där han (dvs. Pound) nu
befinner sig. Pounds idealvärld är — som Eliot
har tecknat den i "Efter främmande gudar"
— en värld, där toleransen, välviljan,
beskedligheten kombinerats med en omfördelning
eller stegring av köpkraften för en elits
vidkommande, allt tillsatt med en djup
hängivenhet för konst. Det ligger otvivelaktigt något i
Eliots anmärkning, att denna värld knappast
ens kan kallas en värld: mänskliga varelser
kommer att te sig som dimgestalter där. Sedan
Pound förflyttat sina vedersakare till helvetet
(i "Cantos" dantevisioner), återstår på jorden
Pound, och möjligen de sju, åtta med ett
verkligt intresse för poesi. I helveteselden brinner
bl. a. politiker, finansmän, tidningsägare,
amerikaner, engelsmän, predikanter, biskopar, golf-

spelande damer, konservativa och imperialister
och "alla dessa som låtit penningebegäret gå
före sinnesnjutningen". (Ett urval ur Eliots
kopia av Pounds svarta lista).

Avsikten med ett stort antal cantos är att,
med ett enormt uppbåd av siffror, historiska
data, citat och hat, bevisa hur varje folklig,
social rörelse har förgått sig mot den skapande
konstnären. Förtryck, "oppression", är ett av de
oftast förekommande orden i Pounds
vokabulär; man bör ha klart för sig att han därmed
alltid avser samhällets förtryck av konsten. Han
uppfattar Henry James’ flykt från U. S. A. som
en konsekvens av en liknande uppfattning. "The
major James", säger han, var inte stilisten,,
som man nu väsnats om i trettio år, utan
tyranniets motståndare:

Book after early book against oppression, against
all the sordid petty personal oppression, the
domina-tion of modern life.

Trots den förföljelsemani, som präglar
Pounds traditionalism i dess politiska gestalt,
är det inte svårt att uppfatta tragiken i hans
hemlängtan till trubadurernas samhälle,
feodalt och tillräckligt splittrat för att inte kunna
genomföra tyranni över poeten. I ett tidigt
poem (ur "Personae") finner vi denna hans
nostalgi uttryckt i behärskat förtvivlade rader r

I am homesick after my own kind,

Oh I know that there are folk about me, friendly faces,

But I am homesick after my own kind.

And yet my soul sings "Up!" and we are one.
Yea, thou, and Thou, and THOU, and all my kin
To whom my breast and arms are ever warm,
For that I love ye as the wind the trees
That holds their blossoms and their leaves in eure
And calls the utmost singing from the boughs
That ’thout him, säve the aspen, were as dumb
Still shade, and bade no whisper speak the birds of how
"Beyond, beyond, beyond, there lies. .."

("In Durance")

I den sista dikten av betydelse före "Cantos",
"Mauberley" (1920), har han ristat porträttet
av sig själv, skalden som omkommer i det
moderna samhället, vars sista skönhetsillusioner
krossas av fredens grymhet.

612

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0628.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free