Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Lars Forssell: Ezra Pound
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS FORSSELL
hans versbehandling finns inflytanden från
Swinburne, förmodligen den skald som
avlockat engelskan den skönaste ordmusiken,
från Browning, från den tidige Yeats. (På den
senare lätt imagistiske Yeats skall Pound —
enligt Berryman — haft ett direkt, personligen
förmedlat inflytande.)
Trots alla dessa estetiska inflytanden är
"Personae", "Ripostes" och "Lustra"
personliga dokument av stor intensitet. Det är som
om den unge Pound blott kunde vara sig själv
i mask; eller som om han sökte sitt eget ansikte
bland masker. Han har nått målet för sin
moderna nostalgi: det längesedan förflutna. Men
den romantiskt betonade verklighetsflykten i
dessa dikter balanseras av den objektivt tyglade
formen, den moderna problematiken är inte
mindre närvarande, om också mindre grafisk,
här än i "Mauberley", som utspelas mot
efterkrigsårens bakgrund.
Eliot anser, att Pound är originellast och
modernast när han är mest "arkaisk". Ty "om
man verkligen har penetrerat en annan
tidsålders liv, penetrerar man sin egen". Det finns
sterilt verklighetsflyende dikter i "Personae";
men de bästa av dessa "masker" är skönare
och aktuellare poesi än det "Program" i
modern diktion, som står att läsa i "All Världens
Lyrik" (i Edfelts fina översättning). Jag
tänker på sådana dikter som den nyss citerade
"In Durance" eller den underbara "Praise of
Ysolt":
Förgäves har jag strävat
att lära mitt hjärta ödmjukhet;
Förgäves har jag sagt till det
"Det finns många sångare större än du"
Men dess svar kommer, som vind och som lutspel,
som ett svagt rop i natten.
Det lämnar mig ingen ro, dess befallande
"Sång, en sång."
Deras ekon fördubbla varandra i skymningen
Sökande evigt en sång.
Ack, jag är trött av min möda
Och vandringen på många vägar gjorde mina ögon
Till mörka cirklar, fyllda av damm.
Dock faller en skälvning över mig i skymningen.
Och små röda alford ropa "En sång",
Gråa små alford ropa efter en sång,
Små bruna lövord ropa "En sång"
Gröna små lövord ropa efter en sång.
Ord äro som löv, gamla bruna löv om våren:
De veta icke vart de blåsa, sökande en sång...
Både Berryman och Eliot har lagt ner
mycket arbete på att förklara varför Pound
i de tidiga dikterna tycks trivas bättre i mask än
i egna kläder. Jag förstår inte varför man i detta
fall nödvändigt måste hävda lyrikerns
predikament som ett annat än romanförfattarens
eller dramatikerns, som är sig själv i sina
diktade figurer; som speglar sig själv djupast inne
i andra. Lyrisk monolog, en form Pound ofta
använder, har som form gamla anor i engelsk
lyrik: traditionen utgår från Donne (vars poesi
i sin pendling mellan hetta och köld, med sin
formella behärskning och sin lidelse är i släkt
med Pounds) och får sedan sin definitiva
utformning och funktion hos Browning. Vi
möter den också hos Eliot, i Prufrocks
kärlekssång. Browning, liksom Pound och Eliot,
blottar genom subtila grepp i ordval och rytm sina
sym- och antipatier för den i vars mun
monologen är lagd — och blottar därigenom sig
själv. Den stilistiska identifikation, som är
typisk för Pound, kan man kanske sätta i
samband med Thomas Manns estetiska
deklaration, när han förklarar att den enda stil som
intresserar honom är den imitativa; eller med
Goethes borgerligt-dekadenta aforism i "Lotte
i Weimar": "Kultur är den högsta formen
av parodi." Den som vill kan ju i hela Pounds
diktning och i hans liv se ett
parodiskt-borger-ligt ödesdrama av groteska proportioner.
Folk med stark motvilja mot Pound som
poet brukar ändå erkänna hans översättningar
som geniala. De är av tre slag. Den första
typen: ordagranna översättningar, där Pound
givit sin engelska en tidsprägel som svarar
mot originalets. Den andra: moderna
transkrip-tioner av äldre dikter. Den tredje:
omtolk-ningar, poundskt vin i gamla läglar. (Ett
exempel på vardera typen: de provencalska
översättningarna; den förut nämnda "The
Seafarer"; den version av Cavalcantis "Donna
mi prega", som inleder "Canto XXXVI".)
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
