- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
616

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Lars Forssell: Ezra Pound

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LARS FORSSELL

annat lands sysselsatt sig med formproblem.
Man kan förmoda att denna aldrig sviktande
tradition (under romantiken förbisågs den
kanske av Shelley och Lörd Byron, men övertogs
i stället med så mycket starkare
traditionskänsla av Wordsworth, Coleridge och Keats)
har hämtat sin ursprungliga kraft från en tid
då den engelske poeten var långt mognare än
det språk han hade till sitt förfogande.
Stiern-hielms beundransvärda och fascinerande
brottning med 1600-italssvenskan ger oss en avbild
av en Wyatts och en Sidneys kamp med den
otympliga, rimfattiga 1400-talsengelskan för
att få den att passa i den vid hovet föreskrivna
petrarciska dräkten. Sidney, militären,
betraktar i sitt "Försvar för dikten" poesin inte
minst som en disciplinövning, en andens
rättning.

Hantverkssynpunkten förblir dominant. Den
tidiga strävan efter precision och tukt fullföljs
in absurdum. Det ligger nära till hands att
uppfatta metafysikern Herberts, Donnes
samtida, rimpokaler och altartavlor av vers som
medvetna, triumfatoriska symboler för poetens
seger över det motsträviga språket.

Det lyder honom. Han börjar förtjust lära
det konster.

Det är självklart att Wyatts sonetter, trots
den enorma konstskicklighet med vilken de är
komponerade, måste bli förkonstlade med
hänsyn till det engelska "finspråkets" ännu mycket
små resurser. (Och i motsats till "Canterbury
Tales", som fritt hämtade sitt ordförråd från
många dialekter). Man kan sedan, med en
förenkling, säga att i engelsk lyrik utgår en tradition
från Wyatt, en från Chaucer. Traditionen från
Wyatt är den retoriska, som kröns med
Miltons "Det förlorade paradiset": för den är
idealet en konstfull, tung, rikt ornamenterad
diktion. Traditionen från Chaucer har en
annan lyrisk riktare: talspråket. Det finns i
engelsk lyrik en ständig spänning mellan dessa
två, retorik å ena sidan och naturlig diktion
å den andra: en spänning i konstellationen
Milton—Pope, "Det förlorade paradiset" —

"Essay ön Man"; eller för att ta ett sent
exempel, Dylan Thomas—Auden.

Eliot säger i "Poesiens musikalitet" (40-tal,
nr 4, 1947) följande:

Varje revolution inom poesin betyder gärna, och
påstår sig ibland vara, en återgång till det talade
språket. Det är en sådan revolution Wordsworth
tillkännagav i sina företal, och han har rätt — men
samma revolution hade ett århundrade tidigare
genomförts av Oldham, Wakler, Denham och Dryden,
och samma revolution var återigen aktuell litet över
hundra år senare.

Denna karakteristik rymmer en halv
sanning, som tjänar Eliots syften. Han erkänner
alltså inte Milton som revolutionär, ej heller
Shakespeare i sonetterna. Pound hatar Milton
både för hans puritanism (den som —■ enligt
Pound — har gjort honom så uppskattad) och
för hans retorik, och han hatar Petrarca
(Wyatts lärofader) av samma skäl. Eliot
uppfattar således endast återgångarna till den
naturliga diktionen som revolutionära, medan
tendensen mot ornamental poesi är reaktionär.
De båda utvecklingslinjerna är i själva verket
i lika grad betingade av traditionen. Låt oss
emellertid fastslå den halva sanningen i Eliots
ord. Vad Wordsworth ville göra i början av
förra seklet har imagismen velat göra i början
av detta: närma lyriken till talspråket. Och
Pound var den mest ansvarige uppviglaren i
denna traditionella revolution.

Pound och Wordsworth utgår båda från det
faktum att engelskan i och för sig inte är ett
särskilt "poetiskt" språk, i samma mening som
franskan är det; att det är strävt till sin
karaktär, föga sångbart. De vill båda skapa något
som Eliot kallar poetry as speech, talad poesi.
I det berömda förordet till andra upplagan av
"Lyrical Ballads" säger Wordsworth bl. a.:

Huvudsyftet med dessa dikter var att välja
händelser och situationer från vardagslivet, och att
berätta eller beskriva dem, så långt som det var möjligt,
med ord valda ur ett språk, som verkligen talas av
var och en ...

Det förvirrande i Wordsworths poetik är att
han aldrig drar några som helst gränser mellan

616

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0632.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free