- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
622

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Lennart Josephson: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

av

LENNART JOSEPHSON

Att de fasta teatrarna ända tills nu gjort
upp sina spelplaner med tanke på tre à fyra
månaders uppehåll mellan säsongerna beror
nog mycket på slentrian. Publiken har ju så
småningom hunnit förändra sig både i fråga
om vanor och sammansättning. Först i år har
en hel rad teatrar tagit fasta på förändringen
och skurit bort ett ordentligt stycke i båda
ändarna av sommarpausen. Den gångna säsongen
varade till mitten av juni och den nya började
i augusti. Det förberedande arbetet blev lätt,
därför att höstsäsongen fortsatte vårens
program. Nya teatern satte först i gång med
"Den lilla hyddan", där Gunn Wållgren
övertagit Sonja Wigerts roll. Dramatens båda
scener följde så i mitten av augusti med "Bröllopet
på Seine" och "Linje Lusta", där Karin Kavli
för en tid inträdde i Blanches roll, som hon
tidigare har spelat i Göteborg och på en
folkparksturné (se BLM:s aprilnummer och
sommarnummer) .

Ett nytt inslag i teaterlivet fick
stockholmarna, då en fransk skådespelartrupp, Jouvets
lärjungar, gav två föreställningar på
Dramatens lilla scen (1 och 2 september) och en
på Drottningholmsteatern (3 september).
Det var ett ungdomligt sällskap, de flesta
föreföll att vara i 25-årsåldern, och spelglädjen gav
också ett intryck av ungdomlig entusiasm. Inga
svenska skådespelare skulle väl våga uppträda
på främmande länders nationalscener med ett
så lätt program som det fransmännen hade valt
för gästspelet på Dramaten. Courtelines fars
"Le commissaire est bon enfant" ger
möjligheter till en rad snabbt tecknade och
karikerade typer och det var väl en av anledningarna
till att den tagits med. Livligast var
kommissarien själv, spelad i en Chaplinliknande mask
av Jacques Mauclair, som ganska väl förstod
att dra fram de löjliga åthävorna hos en obotlig
och uppblåst liten landsortsdiktator. Kvällen
utfylldes av ett kabaretprogram, som gav var
och en i truppen tillfälle att uppträda.
Anekdoterna och de omväxlande glada och
melankoliska visorna gav en fläkt av mellankrigs-

tidens Paris åt caféinteriören på scenen, men
det kunde nu inte hjälpas att man efter en
timme hade fått tillräckligt av det goda.

Courtelines stycke har bevarat mycket av
den farstradition som Moliére utvecklat och
fört vidare; därför skulle det ha varit
naturligare, mera upplysande, om
Drottningholmsprogrammet, "Le mariage forcé", hade kommit
först. Traditionerna från den gamla franska
farsen har hållits vid liv också i spelstilen, det
märkte man vid uppförandet både av
Courtelines och av Moliéres fars. Vad man för
övrigt särskilt lade märke till vid
Drottningholmsföreställningen, var den individuella
utformning av rörelserna som regissören,
Mauclair, hade fått fram hos var och en av
figurerna. Själv hade han som den åldrande
äktenskapskandidaten lagt sig till med en lätt
giktbruten gång och en ansträngd spänstighet.
Replikföringen sköttes på alla håll med en
ledighet och en säkerhet som åtminstone
verkade medfödd. Programmet inleddes med en
serie deklamationer av fransk lyrik från
Rute-boeuf till La Fontaine, som gav en utmärkt
provkarta på alla stämningar från dur till moll
i den äldre franska lyriken. De olika numren
bands samman av de korta litteraturhistoriska
kommentarer som lästes upp. Också den delen
av programmet hade ju varit lämpligare som
en inledning till gästspelet.

Dramatens första riktiga premiär under
höstsäsongen kom någon vecka senare på den
lilla scenen. Där uppfördes finländaren
Walen-tin Chorells debutdrama (han har tidigare
endast skrivit radiodramatik) "Fabian öppnar
portarna". Att nationalscenen öppnar portarna
för den finlandssvenska dramatiken får ses
som ett led i strävandet efter att hålla fast vid
kultursambandet mellan de två länderna. Som
sådant är det nog lika välkommet på båda
hållen. Men har det verkligen inte efter Runar
Schildt kommit någon finlandssvensk
dramatik som bättre hade varit lämpad för denna
förnyade kontakt?

Pjäsen om den hederlige verkmästaren Fa-

622

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1949/0638.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free