- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
625

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Lennart Josephson: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

Utom nationalscenen är det just nu bara
Dramatikerstudion som odlar allvarligare
dramatik. Under ett par septemberdagar gav
sammanslutningen Walter Dicksons "Det
eldröda landskapet" på Borgarskolans seen. Detta
drama där mänskligheten symboliseras av en
patient på en nervklinik och där två motsatta
behandlingssätt, två skilda framtidsmål
diskuteras, recenserades i BLM:s septembernummer
1948. Recensenten bedömde där "Det eldröda
landskapet" som ett svårspelat läsdrama. Det
visade sig också vid uppförandet, att den
expressionistiska tekniken inte gick att
genomföra på ett naturligt sätt, och de inre röster
och syner som patienten får uppleva blev för
påtagliga, för mycket utanverk. Det berodde
inte på regissören, Sture Ericson, som tvärtom
gjort en i många avseenden suggestiv
föreställning. Med hjälp av Nixons dekor hade han
lyckats utnyttj a den lilla scenens utrymmen och
belysningsmöjligheter så gott det gick till en
föreläsningssal som i drömmen fick tjänstgöra
som exekutionsplats. Trots alla brister
lyckades dramat intressera genom allvaret och den
ungdomliga, brinnande intensiteten i
frågeställningen om människans återuppbyggnad, med
befrielse från eller med hjälp av sin ångest.

Problemet lades fram med övertygande
gripenhet och ändå enkelt och naturligt av Nils
Hallberg som den unge humane medicinaren.
Men hans talteknik är ännu katastrofalt
oskolad. Som medicinarens lärare och motståndare,
professorn, den renodlade, kallhjärtade
fackmänniskan, hade Folke Walder en vaxgul,
skarpskuren mask, en överlägsen staccatoröst
och en självmedvetenhet i rörelserna som
tillsammans gav intryck av oslagbar och
oåtkomlig robotmänniska. En viss irritation i
uppträdandet blev samtidigt en antydan om att
styrkan inte skulle hålla för alla påfrestningar.
Det var en väl genomförd om också hårt
stiliserad tolkning.

Också denna föreställning gavs som
jubileumsprogram, i år firar nämligen
Dramatikerstudion sin tioåriga verksamhet.
Framträdandet under de gångna åren har varit ojämnt och
naturligtvis har programmens kvalitet också
varit det — annars skulle ju de fasta teatrarnas
chefer genomgående ha låtit den bästa delen
av modern svensk dramatik gå dem förbi. Men
listan över de pjäser som Dramatikerstudion
och i regel endast den har uppfört är
imponerande både kvantitativt och, i många fall,
kvalitativt. Brita von Horn som hållit ihop det
hela har gjort en betydelsefull insats i landets

teaterliv, inte minst därför att
Dramatikerstudion som experimentscen så starkt avvikit från
de fasta teatrarna.

Om man frånser reprispremiärerna har den
lättare underhållningen av högre kvalitet
hittills (den 25 september) i Stockholm skötts
av Boulevardteatern och Vasateatern.
Boulevardteatern hade fått hand om urpremiären
på dansken Jens Lochers lustspel "Den eviga
Eva". Samme författares "På tre man hand"
som tidigare uppförts i Stockholm är roligare,
men Lochers nya triangel- eller nästan
fyrhör-ningsäktenskap har tillräckligt många tokiga
situationer för att dra publik. Toivo Pawlo,
som helt borde ägna sig åt komiska roller,
var den i sällskapet som bäst tog vara på de
möjligheter stycket erbjuder.

Vasateaterns höstprogram heter "Inte för
Er, mina damer!", är skrivet av Sacha Guitry
och kryddat med dennes lätt elaka esprit som
ibland närmar sig Oscar Wildes. Gösta
Cederlund visar här ett förut oanat temperament som
en fransk, både i gester och utseende lyckat
fransk, antikvitetshandlare, som blir utsatt för
attacker både från sin första och sin andra
hustru. Cederlunds en smula nyckfullt inlagda
konstpauser och vädjanden utåt salongen
passade utmärkt, inte bara i monologerna, i detta
publikfriande stycke. Irma Christensons
medvetet omedvetna koketteri och troskyldiga
tonfall, då den unga frun nr 2, för övrigt helt
oskyldigt, vill föra sin man bakom ljuset,
förklarar antikvitetshandlarens både förälskelse
och misstänksamhet. Aino Taube som hustrun
nr 1 kunde för ett ögonblick låta både
insmickrande och giftig i kampen mot rivalen; och
som mannens ungkarlsflamma från förflutna
dagar uttryckte Gull Natorp en snäll och
levnadsglad gammal kokotts erfarna livsvisdom.

Föreställningen hör till det bästa Martha
Lundholm har åstadkommit och hon hade
lyckats få en fransk komediton över det hela.
Det ligger i pjäsens natur att de mindre
rollerna blev karikatyrer, men de blev det utan
överdrifter och var individuellt utformade.

Räknar man med Dramatens och Nya
teaterns senaste premiärer, som kommer att
behandlas i nästa nummer av BLM, har
stockholmarna under september kunnat se tolv olika
program utom operor, baletter, operetter och
revyer. Höstsäsongen har börjat livligt också
i de andra teaterstäderna. Att de inte omnämnts
här innebär naturligtvis ingen gradering utan
beror helt på praktiska skäl.

625

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0641.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free