Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
DEN IRONISKA HARMONIN
Karl Vennberg: Fiskefärd. Dikter. Bonniers
1949. 6: 50.
Det är en rätt egendomlig
Hamletrepresenta-tion Karl Vennberg ger i titeldikten i sin nya
diktsamling "Fiskefärd". Stärkt av några
droppar Aalborgs sitter han en tidig timme i sin
eka sysselsatt med den meditativaste av
idrotter. What’s Hecuba to him ... Vad rör det
honom nu om ödlan eller ormen vinner spelet?
Han ruvar över den svåraste bland frågor: att
delta eller inte delta. Och han stannar inför
den avvärjande möjligheten i detta heta
dilemma :
sjunka in i vattnets klarhet, molnens lätthet, rymdblå
himmel,
glömma allt man vet om livets art och avart,
avstå från den nåd som makten unnar,
överlåta sina sinnen åt förlamning,
uppge tanken för ett minne och en flyktig ilning.
Med en för tillfället mycket väl balanserad
ironi vänder han sig till "innehavarna av
sanningens sigill och stämpel" och undrar med ett
äkta vennbergskt saktmod och ett utsökt
teg-néridiskt eko, om det i deras "rena rike"
möjligen någonstans kan finnas plats för sjöar,
fiskefärder och en droppe Aalborgs. (Man får
verkligen hoppas att dessa sanningens
försvarare gärna vill medge ett så ringa reservat —
men det kan ju inte hjälpas att det kommer
att bero en smula på den "sanning" de
försvarar.) Andra sammanhang kräver betydligt
bittrare sarkasmer, och i den delvis mycket
fyndigt formulerade, delvis mycket ansträngt
kvicka slutrapporten om katten Sisyfos blir
polemiken litet för allsidig för att vara riktigt
meningsfull. Och den syrligt uppsluppna gavott
som Stalin och Truman får dansa under den
droppande saven representerar en så stel komik
och har så blygsamma poetiska kvaliteter att
den väl nätt och jämnt fyller den tilltänkta
uppgiften att epatera någon mer än lovligt
bornerad bourgeois.
Men ett mästerstycke i
neutralitetsförklaran-dets livsfarliga genre har Karl Vennberg
åstadkommit med sin lärodikt om den senromerske
poeten Ausonius. Här har det omöjligtbefunna
ställningstagandets filosofi med dess förspel av
tvivelfyllda våndor och elakartade
disharmonier resulterat i ett konkretiserat äreminne över
avståndstagande och odelaktighet, ett
konstverk av ironisk harmoni. Vid någon lärd
förirring en smula i Frans G. Bengtssons stil
har Vennberg hittat Decimus Magnus Ausonius
från Burdigala, en poet av ganska
medelmåttig distinktion, som trots att han levde under
upprörda tider ägnade sin poetiska kraft åt
så perifera ting som Cupidos korsfästelse,
floden Mosella och döda släktingar. Men
Vennberg ger hans öde ironiskt perspektiv och hans
tillvaros mening en tänkt harmoni av annan
art än handböcker låter ana:
Mera tungt av sömn och svårmod
har ingen vallmo slokat,
tystare har inga vattens stämmor talat
än under dina — kanske halvt förströdda —
korta vandringar på sorgens vidder.
"Utnyttjarna av sanningens patent och
märken" må dikta om vandringens och flodens
mening. Här deltog ej Ausonius. Och med halv
ironi och till hälften på oblodigt allvar söker
också poeten Karl Vennberg efter sina
harmoniers förmåga göra konststycket efter, när
han vid ett klumpigt bord i det gröna ensam
med tomater, smör och bröd låter
sommarstunden glida in i drömmar och begrundan, medan
sår och febersyner försvinner lättare än
"tobaksrökens tunna blåa slinga".
För oss — de många övriga — som i de
flesta fall inte äger Karl Vennbergs
intellektuella intensitet och förmåga till häftigt
engagemang kan denna nu omvittnade ironiska
harmoni i sig själv verka föga imponerande och
rentav misstänkt lik vår egen kanske
mångåriga eskapism. Den omedelbara genklang
diktsamlingen "Fiskefärd" i så fall uppväcker
blir dock inte på så enkla grunder fulltonig.
De nyfunna — eller återfunna — idyllerna i
all ära: "vilan i ett åldrat landskap med
stillsam sol och grå ruiner" och konsten att "älska
nära, enkla ting och i dem försonas", allt detta
är visserligen dominanter i denna bok, men
orkestreringen är i själva verket långt rikare.
Om irritationens ibland lätt fagottliknande
toner har redan talats, men väsentligare ter sig
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
