- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
627

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

■de insatser av ädlare instrument som ger den
lätt pastorala harmonin dess ständigt
förnimbara vibrato. Den blanka besinningen speglar
porträttet av en resenär som klagar över sin
fattigdom på utståndna faror, sin brist på sår
som talar och ärr som vittnar — med andra
ord den ofrånkomliga samvetsplåga som av en
passagerare gör en människa, den färdiga och
tärande insikt som gör varje harmoni ironisk.
Den spegelblanka besinningens stunder har
tillika sin "döda klocka", en isigt knäppande
metronom, som med kameral precision
perforerar flyktigheten och driver fram den enda
möjliga frihetsdrömmen, dödsdrömmen, som
farligt lockande tangeras i samlingens skönast
klingande poem "Vart vill du rida hän, du
stolta fru", där det en aning mystiskt
demoniska anslaget bjuder oss på en bitterljuv
marritt genom ord- och blomprakt i ett kanske
något för flyktigt skisserat psykologiskt
landskap, där hörntornen är blinda — kanske
blinda av självbevarelsedrift inför så magisk
stolthet, så outhärdligt förförisk överlägsenhet.

Kanske kan man våga säga att denna
sistnämnda dikt speglar ett slags svart harmoni
som isolerar eller leder vilse. Den är i så fall
nästan ett unicum i "Fiskefärd", där attityden
— om man får använda ett ord som i detta
sammanhang inte får missförstås — är i
övervägande grad livsbejakande. När poeten som
motto för den med utsökt musical speech
modulerade dikten "Idyll" väljer Schleiermachers
"Gedenke des Sabbaths deines Herzens, das du
ihn feierst" är den ironiska touchen säkerligen
blott formell. Valet av mottoleverantör är
visserligen retsamt för en eller annan
gudfruk-tighetshatare, men det råder knappast något
tvivel om att Karl Vennberg är helt överens
med den romantiske teologen när det gäller
att "begrunda glädjen, minnas hjärtats
sabbat". Idyllen får visserligen ett mörkare
komplement i den närmast följande elegien, men
det är blott en nödvändig dialektik — som
upprepas när det nästan desperat intensiva
ge-mensamhetskravet i "Blott icke samma
ensamhet på nytt" efterföljes av en lika intensivt
individualistisk fordran i "Du måste värja ditt
liv". Man kan också, om man vill fortsätta
med en så dressyrliknande lyrikanalys, citera
den utomordentliga hymnen till Anaximander,
rationalismens fader, som i Vennbergs version
lär oss

att livet städse står i skuld till annat liv

att livet intet är, blott tomhet, högmod, blindhet,

om icke kärlek, värme, sånger,

på en gång bark som skyddar trädet

och skymt av ändlösheten,

glimt av rörelsen som aldrig åldras.

Den rationalistiska intighetsinsikten, den
klassiska pessimismen i dessa rader är visserligen
kontaminerad med tron på vissa mänskliga
livsvärden, men hur långt kan inte steget synas
vara från denna hymn till dikten "När du i
detta mörker", där Karl Vennberg till många
varmt otroendes vissa förargelse överskridit
ordinerat minimum och framställt en oändligt
saktmodig undran:

Kanske finns det,

nära Någon som är saktmods ande

skymningslandens ande,

hand som leder

röst som viskar stillhet när vi går att sova
i föderskornas gård, i en evig moders rike.

Och ändå — hur fint ironiskt harmonierar inte
vid ett närmare studium Anaximanderhymnens
innehåll med denna konfessionsobestämda
psalm. Men detta närmare studium överlåtes
— och anbefalles livligt — åt de många läsare
som denna betydande, knappast på någon enda
punkt likgiltiga diktsamling förtjänar.

Åke Janzon

INFÖR EN OMÖJLIG STAD

Werner Aspenström: Snölegend. Dikter.
Bonniers 1949. 5: 50.

I ett kort poem i sin nya diktbok talar
Werner Aspenström om den klara oktobernatten
då leoparderna genombryter horisonten och
man samlas på torgen för att bedja eller endast
för att tyst betrakta. På den fråga som ställes
om varför man spärrar förstädernas gator
svaras att den man väntar på inte passerar
förstäderna. Det finns i boken "Snölegend"
någonting som man skulle kunna kalla ett
utopiskt perspektiv, intimt förknippat med en
vaksam moralisk prövning, en ständigt
fortgående illusionslös — eller ändå inte illusionslös

— väntan. Den naiva beredskapen i förstäderna
är otillräcklig och sannolikt förfelad, den man
väntar passerar inte där. Det som skall ske
kommer att ske i centrum, där "förbrukade
grundvalar kastas på elden" och villkoren anges
för "en omöjlig stad". Utan att vilja försälja
några löften och utan att utså någon misstro
är poeten verksam i ett asketiskt snölandskap

— där snön erbjuder den tillfredsställelse som
ligger i att erfara det obefläckade, det svala

627

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0643.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free