- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
628

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

orördas renhet, den tjusning som alltid är
förbunden med kristaller, och den fara som
föreligger för frostskador eller den förförelse som
en kylig dvala möjligen kan utöva på kvalda
sinnen. De portar som leder in i denna
problematik är emellertid inte så sällan nästan
igensnöade och snöflingorna kan någon gång
försvåra sikten.

Den tungt fallande snöns renhet har —
förefaller det den osäkre läsaren — ett egenartat
korrelat i "sömnens renhet", i "drömmens
sötma". I den både enkla och djupsinniga
dikten "Skådespelarens rum" får man bevittna
dagens födelse hos en människa, "den svåra
återresan" till henne själv:

Förvandlingen som sedan ändå sker
när drömmens sötma lämnar blodet.
Hur ljuset sakta övervinner mörkret
och den som sovit avstår sömnens renhet.
Hur skådespelaren med omsorg sminkar sig
och nästan leende ses skynda in
på scenen.

Poeten har på ett frapperande originellt sätt
återgivit själens objektiva dilemma: hur den
från sömnens, dödens kärleksbädd och "en
försoning djupare än havet" måste anta den
pinsamt orena skepnaden av ett jag, jämförelsevis
välbekant för sig själv och många andra, med
den tvivelaktiga och ändå ofrånkomliga
förpliktelsen att framträda och deltaga. Med
vilken fin konstnärlig sans har inte poeten
gestaltat denna oömma och för det mesta kanske
oreflekterade, kanske alltför lätt accepterade
procedur: "och nästan leende ..." Kanske kan
man säga att detta hjälpliga leende är en
symbol för bristen på den visshet som vi borde
äga och inte kan äga — en motsats till den
självklarhet som poeten i en annan dikt säger
sig ha funnit i de sovandes ansikten, den
självklarhet "som de seende i ångest söker". Utan
den är gemenskapens problem en svindlande
svårighet och kärleken en vild kärlek mellan
skuggor. "Hur skall de levande tala till de
levande?" frågar poeten och han vet inget svar,
men hans fråga skimrar av renaste lyskraft:

Även vinden vore hjälplös utan vågor eller träd
eller åtminstone en fågel
som kastas mot molnen.
Därmed är vinden räddad.

Finns det någon här som säljer vågor eller träd?

Vilken underlig tystnad.

Ingen anmäler sig

fastän dagarna går.

Och du min älskade med mörka ögon

i vilken grotta kan jag föra dig in

här i det svindlande landskapet

hur skall de levande tala till de levande?

Kanske man kan säga att också kärleken för
denna snölegendernas och vintersagornas poet
är en omöjlig stad, där varje gryning måste
återföra var och en till en utgångspunkt av
"varandras ensamhet, varandras nästan
främlingar" — som det heter i den oändligt
varsamma, som en tuschmålning på siden flyktiga
slutdikten. Kärlekens ögonblick eller kärlekens
relationer liknas där vid de glesa ljusgloberna
längs infarten till en stad: "dessa vinternattens
sviktande pärlband". Och kanske får man med
en lånad poetisk dristighet också låna denna
rad för att karakterisera Werner Aspenströms
nya dikter med deras ofta litet diffusa
ljuskoro-nor och deras svala mellanrum. Men pärlor
finner man där alltså — inte minst i den lilla
sviten av sicilianska miniatyrer eller i den
kanske ändå lättillgängligare gruppen av lätt
filosofiska och balanserat satiriska dikter, där
poeten nästan överraskar genom en långt
driven konkretion, en fint stiliserad visuell
bild-mässighet. Bland alla litteraturens mer eller
mindre krampaktiga försök att göra upp
räkningen med den oblyga upphovsmannen till
den förmodligen möjligaste av världar
förtjänar dikten "Världarnas morgon" en liten
hedersplats för sin koncentrerade förening av
verbal furia och behärskad torr hånfullhet.
Möjligen ändå verkningsfullare, ändå mildare
sataniska är de lätt kinesiska etyderna
"Panteisten" och "Fåglar i 1700-talsstil" som i hög
grad bidrar till intrycket av mångsidighet hos
den subtila poet och brinnande ande som
författat "Snölegend". Åke Janzon.

ÅTERKOMSTER

Greta Bergholmen: Blå skymning föll.
Tiden 1949. 2: 75.

Magda Lagerman: Ormsommar. Dikter.
Bonniers 1949. 4: 50.

Solveig Johs: Spader ess. Dikter.
Norstedts 1949. 4: 25.

Eugen Wretholm: Det vilsna gräset. Dikter.
Bonniers 1949. 4: 75.

"Varför är allt så underligt?" frågar Greta
Bergholmen i "Blå skymning föll", och på
en så artig fråga måste man svara så klokt
man kan, även om svaret ej gärna kan bli
mycket djupsinnigt. Allting är så underligt,
skulle man vilja säga, därför att det är
meningen — om man nu kan tala om någon annan.

628

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0644.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free