- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
629

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

mening än den var och en gör sig själv —
att vi skall finna det hela intressant, värt att
beakta, värt att deltaga i, kanske till och med
för att även den genom alltför gynnsamma eller
alltför ogynnsamma omständigheter arbetslöse
skall ha en sysselsättning, ett glädjeämne eller
ett ämne till bekymmer. Själv har Greta
Bergholmen skrivit en av de minst underliga böcker
man kan tänka sig. Dessa albumblad är fulla
av stillsam oro och orolig stillsamhet, av
religiöst färgad längtan och religiöst färgad
tacksamhet, av erinringars vemod och en obestämd
hunger efter en obestämd trygghet. På ett ofta
poetiskt finkänsligt sätt men litet
temperaments-löst ger skaldinnan uttryck åt känslor som
ingen med känslor begåvad kan undgå att
känna — eller åtminstone känna igen.

Magda Lagerman ställer i "Ormsommar"
betydligt svårare frågor än Greta Bergholmen,
svårare i den meningen att man inte alltid
riktigt vet vad problemet kan innebära. Ibland
kan man ändå fascineras av den rent
eskatolo-giska tyngden i en aldrig fullt uppenbar
problemställning -—- "Om stillhet plötsligt bjudes
/ vart skall orkanen gå?" — men ibland har
man inget annat val än att lugnt sjunka in i
ett mer eller mindre romantiskt landskap, fullt
av skuggomvärvda gåtor, drömomslutna
hemligheter. Magda Lagerman försöker i sin poesi
vara central som sagan, tidlös som sagan —
men utan att ge oss sagans stimulans, sagans
ständiga konkretion. Dikten "I skuggan av ett
slott" ger oss endast skuggan av ett slott men
ingenting av slottets innebörd — eller räcker
det med den diffusa innebörden av en
längtan, ett minne av en längtan? Även i dikten
"Vattenvärld" får det romantiska landskapet
skymta — vattendrömmens innebördsrika
extaser får plötsligt låna konkreta former från den
mest förfinade av alla poetiska domäner:
parken med spelande fontäner. Parkskulpturens
entydiga evighetssymbol — "ett barn av sten
i evig törst" — förknippas med en mera
mångtydig vattenlängtan, och man följer utan
djupare slutsatser skaldinnan vidare mot
sjögräs-stränder, kustvisioner, moln och återfunna
floder — i allmänhet en smula suggererad av
bildsviternas undanglidande flöde men utan
att riktigt bli engagerad i det personliga
skeende som det ändå måste vara Magda
Lagermans främsta avsikt att samtidigt uttrycka. Det
går genom den bristande pregnansen förlorat
i den allmänna skönskriften och försvinner

hjälplöst i hennes slottspark, i hennes
vattenvärld, i hennes ormsommarskog.

Att vända sig från "Ormsommar" till
"Spader ess" är att företa ett mycket radikalt
klimatbyte. Solveig Johs’ debut "Spelöppning"
var otvivelaktigt en av decenniets mest
expressiva diktsamlingar, och uttryckskraften har
sannerligen inte mattats i den nu utkomna
boken, som man dock endast med en viss
tvekan kan beteckna som en diktsamling,
eftersom den nästan genomgående består av
prosastycken av mycket litet lyrisk karaktär — de
har inte hunnit bli mer än häftiga annotationer,
dagboksblad utan nämnvärt märkbara
tidsintervaller, där en sällan svikande visshet om
belägenhet och hållning spikats fast med en
uthållighet i genomföringen av företaget som
är nästan skrämmande, nästan patetisk, nästan
komisk:

— Å, faderlige rådgivare du kunde inte veta att
min färg var svart som stelnat blod. Jag är spaders
kompakta, ensamma ess och icke en söt, liten ljusröd
hjärterdam. Vänd dig till de sockrade krokanerna.

Till en så dyster svärta, en så intensiv
självdeklaration kan väl den faderlige rådgivaren
endast stillsamt medgivande och ändå kanske
litet tvivlande genmäla: Nigra sed formosa.
Black but comely. Men förmodligen kommer
han då att anses som en orm och avvisas —
"Jag avvisade ormarna".

Det är en musik av disharmonier Solveig
Johs exekverar. Hon har vinnlagt sig om att
göra den skärande med ackord av brinnande
feber och skälvande frossa, skallrande
fönsterrutor och kontrahenter som spottar varandra
i ansiktet — "Och här måste jag spotta på
mig själv i förakt när jag ensam betraktar
avgrunden". Man kan naturligtvis kalla
"Spader ess" en självbekännelse, men egentligen är
den bara en bekännelse om ett temperament.
En intensitet som ännu kanske inte har nått
mycket längre än att uttrycka sig själv, en
jagdramatik där protagonisten hela tiden visar
sig på den gnisslande vridscenen, i stort sett
ensam. Man bör nästan vara av Kierkegaards
eller Nietzsches format för att i längden kunna
intressera för sådana föreställningar. Det har
inte Solveig Johs visat att hon är — ännu.

Att läsa Solveig Johs är nästan alltid
spännande, att läsa Eugen Wretholm är nästan
alltid behagligt. Men för ingendera tycks året
1949 bli ett stort klang- och jubelår, de
behåller tills vidare sina positioner. Denna ytliga

629

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0645.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free