- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
631

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

fångat det i en som alltid ofantligt rörlig
fiktion, där synfältet ständigt växlar, från
eftervärldens till samtidsvittnets, från folkets til!
prästernas, från nunnornas till centralfigurens
och därifrån till hans fienders. I dessa skiftande
facetter bryter sig i sin tur diktarens serena
och muntra ironi, hans alltid klarvakna,
spefulla intelligens. Det har blivit ett otal tvärkast
och tillbakablickar, sidoglimtar och
blixtljuseffekter, det hela dock ställt i tjänst hos ett
forskande allvar, sammanbitet inför yttringarna
av mänsklig svaghet, låghet och gemenhet, ljust
inför vad människan i benådade ögonblick
dock förmår höja sig till, i tro, i kärlek, i
rakryggat mod. Om sedan den historiska
exaktheten ibland har fått stå tillbaka — jag har
på känn att detta gäller om folkets sunda
skepsis inför processen och om relationerna mellan
hugenotter och katoliker — så är det knappast
så viktigt och lär aldrig kunna kontrolleras. I
alla händelser dränks det i en berättarglädje,
som formligen sprutar livets egna färger över
sidorna.

Gammalfransk friskhet och must, som man
frestas kalla rabelaisisk, ger liv åt de kostliga
avsnitt som utgör samtidsvittnet Daniel Drouins
"protokoll". En assessor med det namnet
skymtar i Louduns och processens historia, men
Eyvind Johnson har av ett namn gjort en fullt
kroppslig helfigur, en godlynt skeptiker med
oförvillat sunt förnuft, ehuru svag, alltför svag
för mat och dryck och för sin egen
bekvämlighet. Drouin besitter en viss bildning, han
kan sin Cicero, och det är han som i ett ljust
ögonblick, mitt under demonbesvärj ningens
excesser, utbrister: "Voilà un diable qui n’est
pas congru’, en djävul som inte talar korrekt
latin, och därmed har den oerhörda djärvheten
att ifrågasätta demonernas själva existens.
Ordet sprids och blir bevingat likt "kejsarens nya
kläder". Men Drouin är inte alltid lika modig.
Bland dryckesbröderna på Gyllene Hönan är
han nog kaxig mot Richelieu, den allsmäktige,
knyter näven i pludderhosorna och tar i
all stillhet Urbain i försvar, i varje fall vid
de tillfällen då denne seglar i medvind, men
då det verkligen gäller att vittna till hans
förmån inför Laubardemont, kardinalens kreatur,
sticker han sig ängsligt undan och dränker
samvetskvalen i bägaren. För övrigt har han
tretton skäl att offentligt prisa Richelieus politik:
en hustru och tolv barn. Upprörd i sitt innersta
redogör han för Urbain Grainiers martyrdöd,
och efteråt har han lika lätt att övertyga sig
själv om att han alltid tappert har stått vid

S:te Croix, Urbain Grandiers kyrka i Loudun, numera
saluhall. Foto: Töre Johnson.

dennes sida som han förut haft svårt att förstå,
varför hans hustru surar eller gråter då han
efter hennes tolfte eller trettonde (eller är det
fjortonde?) nedkomst alltjämt kommer hem
beskänkt från krogen. Det är en dråplig bild
av genomsnittsmänniskan i all hennes
skröplighet, själviskhet och förljugenhet om än med
enstaka glimtar av god vilja och bättre
förstånd. Eyvind Johnson har tecknat figuren
med en humor, som är full av förståelse och
förlåtelse och blinkande samförstånd, och även
läsaren ska bestämt akta sig för att förhäva
sig inför den gode Drouin, ty sådana är vi
alla!

Särfall och psykiskt sjuka är däremot de
djävulsbesatta ursulinerna. Att det hos dem var
frågan om en hysteri, som spred sig
epidemiskt i femton- och sextonhundratalens franska
nunnekloster, om en sexuell bristsjukdom, som
iklädde sig den primitiva djävulstrons allra
otäckaste former, därom råder bara en
mening. Eyvind Johnson står här på alldeles
samma linje som exempelvis Tor Andræ, och
han har inte sparat på de giftiga färgerna vid
den yttre skildringen av de besattas
våldsamma anfall, som tog sig så vidrigt
frånstötande uttryck. Men han har nyanserat och
komplicerat den inre symtombilden, har i
något fall förknippat den sexuella hysterin med
glädjen över att väcka uppmärksamhet, i ett
annat med trohjärtad brudgumsmystik, i ett
tredje med en klimakterisk kris, med sårad
stolthet, hämmat maktbegär, den tillbakavisa-

631

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0647.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free