Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tisk poesi. — "Trälgöra" och "Elysium" kunde
kallas robinsonader mer eller mindre. En
betryckt familjefader flyr i dem från tråket in i
det som är annorlunda. De båda flyktingarna
är emellertid så torftiga och föga attraktiva
personer att deras upplevelser av plötslig
gräns-sprängning verkar tämligen förbluffande.
Kanske måste man ha erfarenheter som är mer
besläktade med författarens för att kunna följa
honom in på hans egnaste jaktmarker och rätt
värdera bytet.
Sällhet, salighet och hänryckning är de
teman som särskilt lockar Lars Göransson. Men
han står, i de långa novellerna, inte tillräckligt
fri gentemot sitt ämne, på samma sätt som det
är karakteristiskt för vissa av hans personer
att de inte lyckas bevara sin inre frihet och sitt
förnuft inför de okända krafterna. Kan
överhuvudtaget vår tids människor inte uppleva
saligheten annat än som förvirring? Beror det
på att vardagen är så platt, att hänryckningen
blir så sjuk? Skulle inte i stället saligheten
genomtränga vardagen? Detta är problem —
och viktiga problem — som Lars Göranssons
noveller med det "lekfulla och främmande"
påfågelsskriet kan ge anledning att grubbla över.
Margit Abenius
HÄXOR
Mika Waltari : Mikael Ludenfot. Översättning
av Lorenz von Numers. Wahlström
& Widstrand 1949. 17: 50.
Dagmar Edqvist: Trolldryck. Bonniers 1949.
8: 50.
Hans Gillby: Jungfru i purpur. Norlins 1949.
12: 75.
Gångna tider utövar för närvarande en
tydlig dragningskraft på många författare.
Kanske får denna nostalgie du lointain fattas som
tecken på en begynnande romantisk strömning.
Orimligt är det i alla fall inte att anta, att
dragningen till en annan tid egentligen är en
önskan att frigöra sig från den yttre
verklighet som det blivit sed att skildra enligt en viss
litterär genre, vilken ofta nog kommit att
kännas som ett tvång. I och med hoppet ur
samtiden kan man också hoppa ur genren, och
klart är att de mänskliga problem som är evigt
— och alltså även i dag — aktuella, med
lätthet kan transponeras till vilken tidsmiljö son?
helst.
Bland årets böcker har åtskilliga valt att
skildra gångna tiders inställning till brottet och
brottslingen, och anknytningen till de politiska
processer och dogmer, vi i våra dagar fått
bevittna, är ju tydlig. Historien visar, nu lika
väl som förr, att den enskilde i stor
utsträckning är ett hjälplöst offer för massans eller
de makthavandes vidskepelse och godtyckliga
grymhet. Häxbålen kan utgöra en god parallell
till samtidens politiska domar.
Mika Waltari har valt reformationstiden,
åren efter 1520, till skådeplats för sin roman
"Mikael Ludenfot", som bjuder en ovanligt
fängslande underhållning. Handlingen
påminner mycket om Fritz Thoréns "Jag orimlige",
men här skall också jämförelsen stanna, ty
Waltaris bok är litterärt synnerligen njutbar.
Huvudpersonen är en finne, som av lyckans
och politikens växlande vindkast låter sig
drivas omkring i större delen av Europa. Han
är med överallt där det händer något: vid
Stockholms blodbad, vid bondeupproret i
Tyskland och vid Sacco di Roma; han
kommer i kontakt med denna världens store:
Kristian Tyrann, Luther, Karl V. Hans
äventyr, smidigt inpassade i en förmodligen på det
hela taget mycket korrekt historisk bakgrund,
skildras synnerligen livfullt —
bataljmålningarna från slaget vid Pavia och Sacco di Roma
glömmer man inte så lätt. Tonen är dessutom
än elegant ironisk, än oförargligt humoristisk
i Boccaccios stil.
Någon debatt om idéer och problem skall
man givetvis inte vänta sig i denna bok —
det har legat utanför författarens avsikt; men
händelserna talar för sig själva, och
huvudpersonens humoristiska reflexioner kompletterar
den världsbild, som framgår ur skildringen och
uttrycker en dominerande skepticism. Ett ställe
i boken är emellertid olikt allt det övriga, och
det är episoden med Barbara, hjältens unga
hustru som blev bränd som häxa. Här pulserar
skildringen av levande tragik; man kan inte
undgå att bli både gripen och upprörd, men
det är anmärkningsvärt att komiska och
burleska detaljer inte ens här saknas.
Den utomordentliga översättningen av
Lorenz von Numers är samtidigt en förkortning,
men de 557 tättryckta sidor som fylls av Mikael
Ludenfots öden och äventyr är nog
tillfredsställande även ur kvantitativ synpunkt.
Dagmar Edqvists bok behandlar en
häxprocess på Karl XI: s tid. Mot den folkliga
vidskepelsen och enfaldiga illviljan i förening
med ortodoxins benhårda ofördragsamhet står
635
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
