Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
"upplysningen" i den unge läkaren Arvid
Stålhecks person. Man får en glimt av
Rudbecks Upsala och Wrangels fälttåg i Tyskland
vid sidan av livet på den småländska herrgård
där huvudhandlingen utspelas. Början är
något långdragen, men i fortsättningen är boken
välskriven och medryckande. Personerna är
ganska levande, även om man inte kan tala
om några mera djuplodade karaktärsstudier.
Den psykologiska skildringen når utan tvekan
högst vid slutet av häxprocessen, då "häxan"
väljer botgöringen framför flykten. Härmed
står också motivet för hela hennes tidigare
handlande klart: hon sökte det absoluta, ville
inte hålla till godo med vanliga människors
lott. Därför var det också konsekvent att hon
sedan hon blivit omvänd skulle välja döden
framför livet, emedan hon var övertygad om
att på andra sidan döden finna det absoluta,
som livet inte kunnat skänka henne.
En liten parentes. På sista sidan skildrar
Dagmar Edqvist ett epitafium, där tvenne små
hundar syns i förgrunden. Hon undrar över
deras innebörd och hänskjuter saken till "de
lärde". Utan anspråk på lärdom vågar man
nog komma med en förklaring: hunden på ett
gravmonument eller ett epitafium symboliserar
troheten, så antagligen även här.
Hans Gillby berättar i "Jungfru i purpur"
om ett närliggande ämne: en tjuguårig
prästdotter får ett oäkta barn med sin ändå yngre
kusin, anklagas för att ha mördat det och blir
avrättad, allt omkring år 1700. Historien
bygger på en autentisk händelse, som utan tvivel
är ovanligt ägnad för litterär bearbetning. Men
resultatet har blivit ganska ojämnt. Redan
stilistiskt är boken inte riktigt lyckad. Åtskilliga
kongruens- och satsfogningsfel förekommer,
och dialektala former irriterar överallt, och då
inte bara i direkt eller indirekt anföring, där
de eventuellt kunde försvaras, men även
annorstädes. Man vill helst slippa ord sådana som
"spracka", "infälle", "somma" och "såleds"
mitt uppe i ett för övrigt normalt skriftspråk,
och systemet med en ordlista över sådana
språkliga tillskott i slutet av boken gör inte
saken roligare. Rolig är boken heller inte i
övrigt — första hälften består nästan helt av
absolut ointressanta, snusförnuftiga samtal
mellan ofta fullständigt ovidkommande
personer på den dalsländska landsbygden. Men sista
hälften av boken med dess skildring av
processen och brottslingarnas väntan på sin dom är
ofta medryckande och gripande, och
författaren gör ett allvarligt försök att redogöra för
de viktigaste gestalternas psykologiska
utveckling under denna prövande tid. Här visar Gillby
tecken till en litterär talang som med tiden bör
kunna utvecklas och avslipas.
Gunnel Vallquist
FÖRENINGSBONDEN OCH
LYXBONDEN
Folke Fridell: Bekännelse. LT:s Förlag
1949. 7: 50.
Per Olof Ekström: Sommardansen. LT:s
Förlag 1949. 9: 50.
Birger Vikström: Att vara dräng. Bonniers
1949. 6: 25.
Huvudpersonen i Folke Fridells nya
roman heter Utgårda-Johan och är bra nära släkt
med Rivar-Bohm från "Död mans hand" och
Konrad Johnson från "Syndfull skapelse", i
synnerhet med den förre. Han döljer ett rörligt
och känsligt sinne under ett trumpet och
motsträvigt språk och hans dagar fylls av "tröga
hattankar". Märkligt nog får han emellertid
spela en roll rakt motsatt t. ex. den upproriske
textilarbetaren Bohms. I stället för att försöka
omvända världen är han i stället själv den som
blir omvänd.
Släkten på Utgården har blivit folkskygg,
latenta anlag för sinnessjukdom har skärpts
genom generationerna och blivit
förföljelsemani hos Johan och hans bröder. Den
sextio-årige Johan sitter nu ensam på sin förfallna
gård och skriver i en gammal onyttig avelsbok
om sin familjs sorgehistoria. Isoleringen har
blivit deras fixa idé och deras olycka och när
det gäller honom, den siste på gården, har
förhållandet till byn i övrigt blivit ett kallt
krig, han har blivit en tredskande eremit som
spejar på grannarna i kikare och så ofta som
möjligt söker sätta sin käpp i utvecklingens
och samverkans hjul. Till slut träffar han dock
på en människa som har god vilja nog att
vända den istadige bonden tillbaka till
kollektivets väg och när boken slutar har han just
kommit från sitt första mejerimöte.
"Bekännelse" hör till de böcker som bör
bedömas främst med hänsyn till sin tendens
och mot denna — att samarbete är den
enda rimliga relationen människor emellan
—■ finns inte mycket att invända. Vill man
sedan se hur Fridell lyckats illustrera sin tes
måste man säga att han inte uppnått riktigt
636
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
