- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
638

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

på egen hand. Stilen, som förefaller skolad
hos Kafka, mejslar sorgfälligt ut varje
realistisk detalj till extrem konkretion och är väl
ägnad att fixera den i varje sekund anspända
själviakttagelsen, de uppjagade
hänsyftningsidéerna hos denne paranoiker, som har
chock-skadats då han efter bara en veckas vistelse i
inbördeskrigets Spanien fick se en tysk flygare
störta till marken med bortslitet ansikte. Arne
Sand visar prov på en förbluffande mogenhet
i psykologiskt avseende, eller också har han
bedrivit studier i psykiatri. I varje fall
övertygas läsaren helt av den övernaturliga slughet,
den skenbara genomskådningsförmåga, den
skarpa logik som bibehållits mitt i
tvångstankarna och vanföreställningarna. Det stämmer
med vad man kan inhämta i de vetenskapliga
handböckerna om den klassiska symtombilden,
och det förmedlar ett intryck av spökrealism
som ytterligare associerar till Kafka.
Författaren har tillgripit kursiveringar för att
markera de ställen, där den alltid bakomliggande
ångestens fallucka öppnas och släpper igenom
de baktankar och misstankar som är så
befängda att berättar jaget själv genomskådar dem
—- det är bestämt att gå lite för långt i
tydlighet, i direkta anvisningar till läsaren. Och dock
— allt det monomant borrande i detta själsliv,
det ängsliga kretsandet kring
skräckupplevelsen i det förflutna, det entonigt malande, som
kan påminna om en grammofonskiva som
hakat upp sig, alla de uppsnappade bagatellerna
och vardagligheterna som växer till hus, till
stora, meningsfyllda och ödesdigra
sammanhang, allt det som visar, hur den som lider
av förföljelsemani blir sin egen förföljare,
trasslar in sig och hjälplöst sprattlar i de nät
som knutits av hans egen slughet och list, hans
egen dödliga skräck för att vara duperad eller
offer för dunkla machinationer — allt detta är
fångat med största skicklighet, med något av
den oberörda sakligheten i en stenograferad
sjukhusjournal, om nu en sådan kan tänkas
existera.

Den psykologiska och stilistiska mogenheten
motsvaras emellertid inte av något riktigt sinne
för konstnärlig ekonomi eller av några rejäla
berättartag. Skulden ligger nog delvis i själva
ämnet, som förträffligt hade passat och räckt
till för en längre novell, men som här tänjts ut
till bristningsgränsen likt en gummisnodd för
att förslå till en roman. Historien blir långa
stycken rentut sagt tråkig och likgiltig — det
gäller alldeles särskilt om dryckeslaget med de
före detta kommunistkumpanerna, men också

om andra partier. Detta hör i sin tur samman
med att ett själsliv, som förbrukar all energi
på att gräva i det egna jaget eller på att till
detta hänföra allt, bokstavligen allt som
kommer i dess väg, i längden ter sig outhärdligt
torftigt och därför ointressant för den som inte
är psykiater av facket. Inte heller de
bipersoner som dyker upp i det sjuka psykets
artificiella belysning förmår fängsla oss. Hos fästmön
Gunnel har författaren lyckats få fram den
fysiska charmen men också —- och det till ett
övermått, som är skadligt för läsarens tålamod
— hennes otroliga inre tomhet och enfald. Och
då berättarjaget gång på gång schappar ifrån
henne, förefaller reaktionen sund och
berättigad. Själva händelseförloppet är också för
jämngrått och alldagligt för att kunna
uppehålla intresset trehundra sidor igenom.

Trots uppenbara nybörjarbrister av detta
slag är romanen beaktansvärd nog — såsom
debut betraktad. Den följer envetet ett spår,
ett enda, men den energi och målmedvetenhet
varmed det sker, den djupborrning på ett
strängt begränsat område, den koncentration
varom detta bär vittne, är i och för sig värda
uppmärksamhet hos en så ung författare.

Holger Ahlenius

LUXURIA

Birgit Tengroth: Nattportier. Wahlström &
Widstrand 1949. 6: 75.

Ett av de sämre avsnitten i Birgit Tengroths
nya bok exponerar ett gammalt välkänt Hela
Världen-tema: den lilla frun som har blivit
osams med sin stiliga herre och man och därför
ger sig i väg hemifrån, fruktansvärt sliten
mellan rättmätig vrede och en i grunden innerlig
kärlek. Hon presenteras på ett hotellrum i ett
rätt intetsägande samtal med tvenne elaka
väninnor som gjuter välluktande men giftiga
oljor på det lilla våpets bleka eld. Så långt är
historien blank rutin utan speciell touche av
Tengroth. Touchen kommer i nattportierns
initierade kommentarer, där historien får sin
rätta diabolik uppenbarad:

Varför jag plockade in Monika Brockne på
"Snedsprånget"? För att jag ville kränka henne. Det var
min erotik: att sitta och veta att den nobla godbiten,
som jag inte fick äga själv, skulle trippa kring på
samma matta och bada i samma badkar och rulla
hop sig i samma säng som varje torsdag de sista
månaderna bildat den förtjusande ramen kring
flygmajoren Brocknes herdestunder med
danskonstnärin-nan Berta Rhabatt.

638

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0654.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free