- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
643

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

henne så död på jordgolvet. Men under den
gnällande hunden ligger barnet, det barn som
egentligen inte är hans men som han ändå
kommer att älska mer än alla sina andra: Asta
Sollilj a.

Kort efter begravningen gifter han sig på
nytt, snart är stugan fylld av barnungar, han
sparar varken dem eller sig själv och till slut
har han också klarat av hela skuldsumman.
Denna ljusnande utveckling skildras i bokens
andra avsnitt "Skuldfri gård". Men i tredje
delen "Svåra tider" mörknar åter perspektivet,
också hans andra hustru dör, rasande
snöstormar härjar, fårstammen decimeras katastrofalt
och till sist blir Bjartur tvungen att svälja
förödmjukelsen och söka sig nedåt bygden för att
få arbete. Vid återkomsten väntar emellertid
den bittraste upplevelsen: hans dotter är
havande, hon har gett sig åt en avsigkommen
skollärare. I förhårdnad förtvivlan driver han
då ut henne, dömer henne till
alkoholistäktenskap och lungsotsdöd.

Slutpartierna skildrar hur Bjartur tack vare
en av kriget framkallad bedräglig
högkonjunktur till att börja med klättrar uppåt på nytt och
t. o.m. får råd att bygga sig ett påkostat två
våningshus som dock visar sig parodiskt
obeboeligt. Hans ödeskurva skär så åter igen hastigt
nedåt, han drar på sig oöverkomliga skulder och
slutligen tvingas han oåterkalleligt till det sista
steget: att auktionera bort sin gård. Romanens
bittert vemodiga slutvinjett visar hur han
försonat sig med sin dotter men då är det redan
för sent och under vandringen mot det avlägsna
fattigmanshemmet dör hon i hans armar.

Det finns åtskilliga scener i denna bok som
äger en egenartad, kvardröjande lyskraft. Man
minns t. ex. själva öppningsinteriören med
Bjarturs ankomst till den ensamma,
högt-belägna gården en vindrufsig vårdag med
flammande sol och moln som flyger vita och
snabba över heddalarna bort mot de
isblå-nande horisontfjällen. Där är vidare scenen
med Bjartur ute på fjället i piskande snöyra,
hans vilda vattenritt på en rentjur tvärsöver
den forsande vinterfloden, hans livsfarliga
övernattning i en snögrotta då mörkret är så
becksvart att "han tyckte sig kunna sticka fast
en kniv i det". Den ödsligt resignerade,
fattiggrå begravningen kontrasterar effektfullt mot
scener av sensuell charm och ungt livsjubel,t.ex.
den där Asta Sollilja som ett
midsommarnattens gäcksamma naturväsen badar i dagg och
dimma eller den där den unge Gvendur har ett
kärleksmöte med en blont eggande överklass-

flicka och de tillsammans hetsar sina hästar
allt högre upp mot fjällen för att till sist virvla
rakt in i den brinnande kvällssolen.

I sin människogestaltning utvecklar Laxness
en diskret, halvt undanglidande, aldrig
påträngande analyseringsteknik som kanske inte
tycks avsätta omedelbara resultat men som ändå
med liksom avsiktslös, obekymrad precision
letar sig ned till den inre
centraliseringspunkten, de fördolda djuprörelserna. Han är en
iakttagare av osedvanlig skärpa som med
exakta gester naglar fast de yttre
verklighetskonturerna men framför allt är han den
fantasifulla inlevelsens man som på nåt sätt tycks
smälta sig in i sina människor och få dem
att öppna sig inifrån. Det är alltså många
gånger fråga om en djärvt komplicerad
människoskildring som ibland får sin alldeles
speciella eggelse av en plötslig och ironisk
oberäknelighet.

Ironin är överhuvud ett av Laxness främsta
verkningsmedel, en till synes gemytligt
små-knottrig ironi som emellertid i regel svider
tillräckligt beskt och tränger djupt nog. Främst
begagnar han kanske denna ironi i
dialogsammanhang; han trivs storartat när han samlat
ihop några grälsjukt typgrälla bönder och
spelar ut dem mot varann eller när han med ett
slags stillsamt djävulskap får avslöja frun på
Utiraudsmyren, den välbärgade skaldinnan,
som med sådan patetisk vältalighet orerar om
fattigdomens välsignelser. Men han har också en
sida som vetter mot aningen och drömmen, det
visar bl. a. några melankoliskt
stämningsmät-tade barnstudier. Asta Sollilja är också ett
uttryck för denna dragning åt vibrerande
atmosfäruppladdning, men i hennes fall har
nog Laxness drivits till en viss överdrift: hon
blir — åtminstone i börj an — ganska overklig,
mer en skygg folkvisa än en levande människa.

Porträttet av Bjartur innebär däremot ett
verklig kraftprov. Både hans yttre och inre är
skildrat med utomordentlig påtaglighet: en
fåruppfödare, versdyrkare och frihetsälskare
med seg uthållighet gömd i de utpinade
lemmarna, med trotsig självhävdelse glimmande i
blicken under ögonbryn som är "buskiga,
branta och framåtböjda som de stupande
fjällväggarna". Han är emellertid inte
genomgående uppfattad med sympati, hans frihetsbegär
gömmer avgjort ett neurotiskt drag som
kommer honom att med en självklarhet som tycks
närma sig cynism acceptera att hans närmaste
offras. Men hans självtillräckliga individualism
får sig en allvarlig knäck när han kommer

643

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0659.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free