Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
till bejakelse av livet sådant det är och fram
till gemenskap också med människor på andra
sidan staketet.
Øivind Bolstad är en annan norsk författare
som framträtt under senare år och också han
har en utpräglad social ambition; han är
mindre artist än Evensmo men påfallande
ursprunglig. Det är något vildvuxet över hans
roman som kunde beskäras, men man rycks
med av hans naturliga berättartag och av
frimodigheten i hans skildring. Bäst lyckas han
utan tvivel i porträtteringen av två
dundergubbar, den rödskäggige, okuvlige båtsmannen
och den inte mindre bredaxlade överläkaren,
den idealiske chefen för det tbc-sanatorium dit
en stor del av handlingen är förlagd. Alltså
knappast en ny litterär miljö, men själva
klientelet, kroppsarbetare som skadat sina ryggar
eller fått tuberkulösa infektioner, ger den en
ny prägel. Olyckskamraterna på sal sex är
bekantskaper att göra, och båtsman som vrålar
sina psalmer i ena minuten och svär i den
andra är bas i sällskapet och när han och de
andra skrivs ut förenar de sig i ett kollektiv
i en norsk fjälldal.
Författarens alter ego, Ketil Holt, en mager,
melankolisk, modstulen figur som står för
romanens kärleksintrig kommer först dit ut, och
småningom följer de andra efter. Knoget för
uppehället och den förkrossande kampen med
allsköns byråkratiska förordningar och
paragrafer skildras av Bolstad med flammande
indignation. Om det faktiska underlaget till
denna framställning av norsk landsbygd kan
en utomstående naturligtvis inte yttra sig, men
den psykologiska sannfärdigheten övertygar:
självgodheten hos dem —• här småsluga,
stryk-täcka bönder — som har sitt på det torra
finner man ju inte bara i en norsk fjälldal. Typiskt
är att endast ett gammalt utslitet fattighjon
verksamt hjälper Ketil då han ligger halvdöd
i den kalla baracken där fönstren slagits in;
också en av dessa gubbar som Bolstad trollar
fram som han går och står, ett porträtt i
helfigur.
Berättelsen om kollektivet och dess
motigheter är dock som helhet inte i nivå med
sanatorieavsnittet. Det är skada att den sociala
tendensen förlorar en del på att Bolstad så
grovt stryker under; det finns ingen marginal
över för läsarens egna kombinationer.
Konvalescenterna på kollektivet verkar dessutom
bra mycket barnungar och det hela går från
början på väl lösa boliner. Piskrappen svider
när Bolstad ivrar för samhällets plikt att
omskola och ordna det för de nyutskrivna,
obemedlade tbc-patienterna, men långa stycken
faller han ner i ett slags reporteraktig
utförlighet som förtar intrycket. Han behärskar
ännu inte det suggestiva konstnärliga medel
som heter antydning utan brer på — stundom
också i personkarakteristiken — så att verkan
knappast blir den avsedda. Romanen kunde
alltså, tänker man, vara bättre sovrad och
stramare komponerad, men man är samtidigt
alldeles klar över att författaren verkligen har
något att komma med och att han avgjort har
en episk naturbegåvning att vidareutveckla.
Hugo Kamras
MISSANPASSADE
Arne Skouen: Gatan är vår värld.
Översättning av Ingrid Ekman Nordgaard.
Natur och kultur 1949. 9: —.
Nils Hallbeck: Grabb på glid. Natur och
kultur 1949. 8: —.
Att problemet om ungdomsbrottsligheten
inte är nytt visar norrmannen Arne Skouen,
som i sin första bok efter prisromanen för två
år sedan skildrar ett pojkgäng i tjugutalets
Oslo. Valplats för bokens strider och
skärmytslingar är Toftes gate, en oändligt lång och
trist stenränna på östkanten av staden.
Huvudpersonen är Karsten, en pojke i
konfirmationsåldern, med fadern till sjöss och modern vid
illa lönat hemarbete. Han växer upp i en farlig
värld, styrd av dunkelt anade sammanhang och
befolkad av fientliga makter, hårtslående lärare
och poliser, främmande pojkar och med den
egna kretsen som en liten, inte alltför trygg
medelpunkt. Genom Toftes gate drar fullastade
kokosbilar som utspanas och plundras likt
främmande karavaner av dessa gatans krigiska
beduiner, med risk både för livet och för den
framtida banan. Den senare ter sig emellertid
rätt osäker för Karsten och hans kamrater —
svält, strejker och lockout bildar tidens sociala
bakgrund och i de små livsmedelsbutikerna
längs gatan blir ingen förvånad om man bara
köper ett hekto margarin i taget.
Boken har stora förtjänster i det rent
berättande, både tidens och miljöns atmosfär fångas
åskådligt och känsligt, men inte sentimentalt.
Ändå är dess viktigaste innehåll ett
allmängiltigt problem, som kan vara lika påträngande
645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
