Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
denna gång inte riktigt sitt material. Man
saknar ett genomfört, personligt perspektiv på den
trista tarvlighet hon skildrar med sådan
fruktansvärd noggrannhet. Med beklämmande
precision inregistreras alla groggar och
fniss-ningar och talgiga ögon och vaddiga röster
och "äckligt glada tillställningar med
champagne och viner och flirt och dans och fan
och hans mormor och larvigt babbel". Men
utan tillräcklig konstnärlig distans blir
träffsäkert återgiven larvighet tämligen plågsam
och jargongen kletar av sig på författarinnans
egen rena och lugna stil. Romanen har ingen
stram dramatik i sina fränt pråliga och
andefattiga interiörer ur triviala liv som kvävts av
komfort och pengar. Herrarna är medelålders,
välsituerade och dästa och bara någon gång
isas direktör Oskar Soms’ feta panna av en
känsla av tomhet, av att någonting är
meningslöst och felaktigt med hans tillvaro. Han är
besviken på sin hustru, den vackra och
distingerade Aline, bokens bäst genomförda
kvinnoporträtt. Hon är småskuren och
uttråkad, likgiltig för sin man och sina barn och
överhuvudtaget allting utom sitt eget perfekta
skal, sin bekvämlighet och sin ömkliga erotik.
Efter några tillfälliga kärleksäventyr bryter
mannen ut mot henne, men ingen av dem
kommer fram till något avgörande. Karusellen
snurrar vidare. Aline hade sina äventyr liksom
hennes man hade sina. Hela deras liv var en
djävla karusell, en förbannad soppa,
sammanfattar direktör Soms vid en nattgrogg för sig
själv. Aline är ett mycket sobert porträtt av en
kvinna utan själ och i skildringen av hennes
vänskap med den vulgära Bettan avslöjar
författarinnan varje solkig och småaktig nyans
hos de båda kvinnorna. Men Aline och hennes
värld gör ingen upprörd, väcker knappast ens
medlidande. "Karusellen" är en mycket bitter
bok, men den verkar ibland konstnärligt
förlamad av själva den sjaskighet och tomhet den
vill skildra. Ingrid Arvidsson
Pär Rådström: Stjärnan under kavaj slaget.
KF:s bokförlag 1949. 7: 50.
De sexton kapitlen i Pär Rådströms
"Stjärnan under kavajslaget" är pusselbitar som
aldrig bildar någon överskådlig helhet, vilket
inte heller är meningen. Rådström anser på
vedertaget modernistiskt maner att sanningen
speglas sannare i skärvor och prismor än i
blankpolerat, plant spegelglas. Särskilt vass
eller gnistrande blir aldrig hans gamängprosa
med dess tillfälliga tricks och leklystna löslig-
het, men arabeskerna är lustiga och någon
gång skickliga. Dessutom upptäcker man så
småningom att det finns en het vilja bakom,
fastän Rådström gör jazzteman av sina
brösttoner. Boken handlar om en ung man som har
förlorat minnet och irrar omkring på resor som
bland annat för honom till London, Paris och
Trinidad. Men tvärsigenom de bisarra yttre
reseäventyren bryter symboliken fram tämligen
konvulsiviskt. Bokens huvudperson är
människan som ångestfullt söker sig själv och flyr
undan sig själv. Mannen med den falska
judestjärnan under kavajslaget är så rädd för att
finna vem han är, så rädd för konsekvenserna
av att finna vem han är, att han befinner sig
på flykt, dömd som Ahasverus. Han flyr från
ansvaret i gemenskapen tills han äntligen
upptäcker att han bara kan vara sig själv
tillsammans med någon annan, att han bara kan hitta
sitt namn när någon annan säger det. Det är
alltså gemenskap Rådström kämpar för och
boken bygger på en äkta känsla om också
osäkert formulerad. Rådström har många
stilistiska förebilder, men någonstans, på mycket
långt håll, är denne unge man utan namn
liksom många moderna romanhjältar släkt med
mannen utan skugga, Peter Schlemihl i
Cha-missos geniala och kusliga berättelse. Redan
Peter Schlemihl är utstött och rotlös, därför
att han saknar återskenet av det solida.
Ingrid Arvidsson
Gunnar Larsen: Snön som föll i fjol.
Översättning av Sven Barthel.
Bonniers 1949. 7: —.
Jag har slarvat bort ett krig med att inte
gripa chansen. Det är inte brist på mod, tror
jag, men fruktan för att ödelägga saker och
ting genom att låta dem ske", säger
huvudpersonen i Gunnar Larsens första roman efter
kriget, "Snön som föll i fjol". Liksom flera
andra norska författare har Gunnar Larsen
velat protestera mot krigsårens schematiska
indelning av människor i hjältar och fähundar
och denna roman är ett fint utfört maskbyte
mellan den fege och den modige. En kväll efter
kriget kommer den store sjöhjälten hem, gift
med den kvinna som bokens jag älskar och
älskat långt före hennes giftermål. Medan
mannen och kvinnan gör upp sitt giftermål ser han
tillbaka på detta triangeldrama där han alltid
varit den underlägsne och föraktade. Han har
svårt för att ta de avgörande stegen, rädd för
deras brutalitet, och under kriget stannar han
651
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
