- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
653

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Filmrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

och osjälvständigt hopkommen och de
jämförelser till vilka den inbjuder utfaller inte till
dess fördel. Detta kan kanske låta som onödigt
hård kritik: varför slå ner på det talangfulla
och låta så mycket talanglöst löpa? Jo, därför
att Hasse Ekman är en av de få verkliga
tillgångarna för svensk film som bara har det
felet att han gärna gör det litet för lätt för
sig. Det är naturligtvis på ett sätt idealiskt
att vara sin egen skådespelare, regissör,
manusförfattare och producent men risken är att man
då också blir överseende mot sig själv i kvadrat.

Georg Svensson

Lev farligt och dö ung (Knock ön any door).

Regi: Nicholas Ray. Manus: Daniel
Taradash och John Monks j:r efter
Wlllard Motleys roman. Prod.:
Columbia-Santana.

Nicholas Rays "Lev farligt och dö ung" är
ett typexempel på den missvisande balansen
mellan film och litteratur. Willard Motleys
roman, som förra året kom ut i svensk
översättning, präglades trots sitt allvar och sin
sociala hederlighet av en konstnärlig tafatthet
som på intet sätt tillät romanen att fånga mera
än ett ytligt intresse. Många av dess litterärt
bästa partier, som några lyckade synkoperingar
i stil med Dos Passos "1919", har inte kunnat
medtas i filmen. Men likafullt är filmversionen
i yttre bemärkelse betydligt skarpare i
konturen än boken, vilket i själva verket endast utgör
ett bevis på det ofta förbisedda förhållandet
att våra pretentioner på film är oändligt mycket
lägre än på litteratur. Omedvetet utgående från
en statistisk filmnormalitet är vi beredda att
tacksamt betyga vår respekt för en bra film
även om den som bok inte kan väcka den
ringaste entusiasm. Samtidigt är filmens
suggestiva verkningsgrad, dess konstnärliga
potential, så mycket större än romanens att
proportionellt samma artistiska bråkdel
framträder i mycket starkare ljus.

Filmens pekoralistiska men antagligen säl-

jande svenska namn är Nick Romanos motto,
hans desperata utmaning mot samhället så som
det ter sig för en italiensk pojke i den
amerikanska storstadens slumkvarter. Samhället är den
brutala och korrumperade polismakten,
sadistiska fångvaktare i korrektionsanstalter, stängda
dörrar till arbetsplatser. Dess hårda, kalla, vita
yta pressar Nick till prostitutionens kärlek, till
smågangsters kamratskap och till
bakgårdarnas slitna glamour-heroism. Och när Nick i en
förtvivlad situation råkar skjuta en polis tar
samhällets rättvisa slutligen hand om honom.

Filmens centrala tema är rättegången under
vilken försvarsadvokaten (Humphrey Bogarts
utan jämförelse främsta prestation hittills) i
återblickar rullar upp de sociala och
psykologiska förutsättningarna för Nicks situation. Den
psykologiska gestaltningen av huvudpersonen
övertygar inte, delvis beroende på
rollinnehavaren John Dereks omognad (Nick är hans
första större roll), delvis på manuskriptet. Med
det sociala temat har däremot Ray lyckats
bättre, understött av Burnett Guffeys ypperliga
foto med dess kallromantiska valörer,
dynamiska bildkompositioner, som väl
synkroniseras till filmens fragmentariska rytm, och
närbildernas kontrastverkan mellan Bogarts
apliknande nuna och Dereks bildsköna,
trots-och ångestfyllda sterilitet.

Filmens höjdpunkt är Bogarts slutanförande
som utformats, inte som ett försvar för Nick
utan som en våldsam anklagelse mot det
amerikanska samhället. Nick är bara ett offer, de
verkligt skyldiga är åklagaren, domaren,
juryn, publiken, vi alla. På ett förnämligt sätt
låter regissören denna monolog verka, inte
genom sin filmatiska monotoni utan genom en
effektiv klippningsteknik och en
understrykande och förstärkande kamerarörlighet.

Genom sitt ärliga uppsåt, presenterat med
en perfekt teknik och av gedigna skådespelare
medför denna amerikanska film, inte
konstnärligt men åtminstone förnuftsmässigt, lite frisk
luft i av hollywoodsk förljugenhet något unkna
biografsalonger. Harry Schein

653

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0669.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free