- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
671

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Peder Sjögren: Du med dina små sidenblommor. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PEDER SJÖGREN

DU MED DINA SMÅ SIDENBLOMMOR

Du verkar hemmagjord, broder. Med det
menas ingenting ofördelaktigt, tvärtom, däri
ryms allt det lugna, småborgerligt enkla i din
person, din gestalt och dina kläder. I
synnerhet när du fryser, stelnar till lite, verkar du
så där. Du fryser nu. Du har legat och frusit
hela natten och därför inte kunnat sova. Kölden
kommer nerifrån det förmodade råttriket
inunder dej, du bor på nedre botten vid
Regeringsgatan, i ett grovt stenhus som stått oeldat
i två veckor. En massa hus står oeldade. Det
är kolstrejk. Strejkbrytarna räcker inte till.

När du inte kan sova plågar dej medvetandet
om en viss person, en kvinna, stor tung och
vacker. God, mogen och barnslig. Som "vilade
på stegen" när hon gick. Hon har ganska
nyligen dött för dej, i höstas. Du har
naturligtvis skuld till det. Du var lite trött på henne
och ville ha henne kvar på landet. Du sa att
hon "behövde så väl lantluften". Men du ville
vara ensam i stån. Hon märkte lögnen, det var
inte din första, och dolde den inne i sej. Den
gjorde henne mycket ont, det vet du. Hon blev
mer sej själv av olycka, men det betydde
i hennes fall en utpräglad indolens, hon glömde
många smådetaljer som vardagen är
sammansatt av och för att få vardagen att hålla ihop
blev hon bara sittande i en mjuk stol timme
efter timme. Det kom en sorts osynlig starr
i hennes mjuka grå ögon, som gjorde henne
blind för allt utom för dej. Därigenom kände
du dej iakttagen som genom en kikare miltals
ifrån, och det irriterade dej. Du sköt opp att
be henne komma till dej. En dag var hon död.
Genom en olyckshändelse. Hon var överkörd.
Inte i en febril trafikleds vimmel, inte av ett
framrusande mekaniskt fartvidunder. Eller en
ung häst i sken. Inte på natten eller i dimma.
Mitt på dan. En skramlande mjölkkärra, en

halvsovande, slött framlunkande gammal märr,
en skötsam lantbrukselev i realskolemössa vid
tömmarna — en yngling med urinfärgade
ögonbryn, med överlägset nasala tonfall för
att dölja sin osäkerhet inför livet, alltid
kontemplativt försjunken i uppfångandet med
naglarna av smalbenens sårskorpor, som han bet
sönder med tänder små som myrägg. Mitt i
middagssolen var det, på en enslig väg
tvärsöver ett öppet, mognande rågfält med fri sikt
åt alla håll. Du, som kände henne, fann inget
egendomligt i händelsen, men det fanns gott
om såna som log brett åt den, åt vimsigheten
i den, åt de fyra eller fem bloddropparna som
rullat ihop sej som kulor i det mjuka
vägdammet, åt de små lätta, linneafärgade
sidenblommorna från sommarhatten som efteråt satt
lite här och var på nässlorna i diket, och
åt lantbrukseleven, som stack ifrån alltihop,
kräktes i ett par buskar och sen nekade till
hela historien, ljög omkull sej själv, skämde
ut sej och fick lämna trakten. O, du har trots
allt haft mycket medkänsla för honom sedan!
Och det kom verkligen ett tillfälle — nu
häromdan i stån — när du trodde du skulle få säja
honom det, på ett ställe där du minst väntat att
få se honom, på en guldkrog. Han såg dej inte,
han satt alldeles ensam och frossade, knaprade
flitigt med de små myräggständerna, tog in
flaskvis med sött vin och pratade högljutt
berusat med en föraktfull gammal kypare.
"Livet är sånt", skrek han nasalare än
vanligt, "man kastas från det ena till det andra,
man jäktar, man kör ihjäl en kärringdjävel
i hastigheten så blommorna från hatten sprutar
över fälten, man lever, lever ..." Kyparn stod
böjd mot honom med samma ondsint intryckta
huvudform som hos en gädda och öppnade

långsamt munnen, som också den hade
gädd-é

671

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0687.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free