- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
672

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Peder Sjögren: Du med dina små sidenblommor. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PEDER SJÖGREN

gapets konstruktion — kypargäddan hade
upptäckt något hos ynglingen som inverkade som
ett lockande bete på honom, som han tänkte
nappa på, inte kunde släppa med ögonen. Det
var den lilla hudlösa, köttiga fliken i ögats inre
fäste. Den var inte röd på ynglingen. Den var
svart. Betäckt med en hinna av fint kolstoft
som ögat rensat ut. Kyparn kände till vad sånt
betydde, hade sett det förr, kolstrejken pågick,
strejkbrytarna vräkte sej överallt i
lyxkrogs-fåtöljerna. Kypargäddan gled långsamt bakåt
ett stycke och gjorde en pilsnabb vändning,
sköt i väg ut i tamburen mot telefonhytterna
för att ringa opp någon som kunde "ta emot"
brytarynglingen utanför restaurangen.
Ynglingen märkte det, nyktrade till synbart,
rafsade opp en hög sedlar på bordet och
avlägsnade sej med skuldmedvetna ryckningar och
öron som till och med bakifrån lyste
vallmoröda, som om han redan tagit emot ett kok
stryk. Själv lyckades du inte hinna opp honom,
och när du ute på gatan ropade ett vänligt
hallå där! la han benen på ryggen och sprang
för livet utan att våga se sej om. O, du har
haft mycket medkänsla för honom. Också under
dessa kalla nätter utan sömn.

Nu i natt är kölden outhärdlig. Luften
omkring dej är av glas, en spröd klocka slår fyra
på en ny svinkall februaridag och du har inte
somnat. Då stiger du opp, klär på dej och går
ut: du ska trötta ut dej på gatorna och få sova
sedan. Du går. Dina rörelser ser också
hemmagjorda ut. Du använder blanka galoscher.
Ibland ligger det isgata under den lätta snön.
Då sticker ena galoschen i väg åt sidan, som
om den fått syn på en liten galoschhona
tvärsöver gatan, och rycker med sej foten. Du faller,
slår i höften hårt men blir inte ond. Tvärtom,
det ligger ett leende över din köldstyva mun,
som tycks säja: nu blir du snart riktigt trött
och får sova! Du fortsätter gå. Du känner små
nålstick på undersidan av hakan, som om du
bar en diamant till kråsnål som sköt ut sina
små vassa strålknippen — men du har ingen
diamant, det är forfrysning av huden. Men du
fortsätter bara. Långt ute på Söder slutar du

gå. Tröttheten djävlas med dej, skickar små
lysande punkter i ögonen på dej, små punkter
av linneans färg, små sidenblommor från en
sommarhatt. Du står och håller dej i stången
till en hållplatstavla. Du låter en konduktör
hjälpa dej opp på en folktom spårvagn, linje
10, som går hemåt. Den överväldigande,
upplysta värmen där inne kommer dej att söka
konduktorn med ögonen för att få le mot
honom. Han ler tillbaks i överlägsen sympati,
glimmar till med sin vackra, klinikslipade
tandgård — du anar lukten av eter, bedövning,
sömn. Sömn.

Du sover redan där du sitter. Huvet är
framåtböjt, nacken spänd som hos ett foster,
händerna korsade och fötterna indragna under
dej — som hos ett foster. Du glider genom en
jättetunnel av ovetenhet, oföddhet, där inga
sidenblommor finns. Glider förbi din hållplats,
där du skulle av, långt åt helsike norr ut.

Du vaknar förvånat vid att den unge
konduktören inte är sympatisk längre. Han står
med båda händerna tryckta mot sin svällande
svarta väska, som om han hade kolik i den,
lutad med ryggen mot dörrens lilla rullgardin
och ser på dej med ett giftbeskt uttryck,
liksom avsmakar sina vita tänder med läpparna,
har liksom plötsligt upptäckt att de består av
naftalin. Han skrämmer dej lite, du ser dej
om i gryningsvagnen, finner dej omringad av
gråhudade kroppsarbetare, trötta av
uppvaknande — de har en unicabox i knät, var och
en, som små avlånga kistor, de ska bort och
begrava den nya dagen, som redan står lik för
dom. Du tror att de föraktar dej för att du
ingen kista har, för att din dag inte är missfall.
Men det är nu inte därför.

Vagnen sackar in för nästa hållplats. Du vill
av. Var du än befinner dej. Du vill av. Då
skriker han till, en liten svartmuskig man i
uppvridna mustascher som en kejsare, med
vass kejsarröst:

— Man kunde ge sej faen på det! Han ska
av! Just här ska han av! Vid Kolstan ska han
av! Då förstår man!

Spårvagnsförarn har uppfattat ropet, svänger

672

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0688.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free