- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
673

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Peder Sjögren: Du med dina små sidenblommor. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DU MED DINA SMÅ SIDENBLOMMOR

till med armen, stoppar vagnen med ett häftigt
ryck, en stöt som alla utom du är beredda på.
Som slänger omkull dej på vagnsgolvet, som
kommer medpassagerarna att sticka opp
fotbladen och sikta med klackarna mot din nacke
och rygg.

— En brytardjävel! skriker man. Slå in
trynet! Trampa till djävelskapet så faen tar
honom!

Du vet att det inte är dej de förbannar och
slår. Du är inte nån brytare. Men det går inte
att säja, de skulle ju inte tro dej. Det är någon
annan de hatar. Därför angår dej ingenting.
Därför tar du emot utan att slå tillbaks, utan
att jämra dej. Men vagnen harsklar sej
bullersamt och spottar ut dej, rakt ut i luften. Du
skjuter ner i luftlätt snö som ryker opp i
ärmarna, in på nakna huden. Kölden väcker
dina krafter, du orkar mycket väl resa dej opp.
Det är mörkt, några gatlyktor finns det inte,
de är omsorgsfullt krossade kring Kolstan.
Men du ser en springa av ljus några steg
framför dej, och ditåt går du. När du är mycket
nära breddas springan, som är en dörr på
glänt, en stor dörr i ett högt plank, en port.
Någon hugger dej kraftfullt i armen, rycker
dej in och drar porten i lås bakom dej.

Du ser dej omkring, på denna sidan planket
är det ljust. Det är Kolstan, och du känner
Värtans lukt. Småstad, idyll. Gränder med
lyktor i hörnen, röda plank. Kontorens stugor
med snötyngda tak, vänligt tindrande
fönstergluggar. Mjuklinjiga kullar av kol. I dalarna
stiger vita pelare av rök från småhusen. Jäktet
har inte vaknat än vid kajerna. Överallt frid —
du ser dej om efter vykortsgranar, efter
julänglar i luften med långa trumpeter. Som på
beställning börjar det snöa fridfullt.

Han som drog in dej skrattar med stark,
pilsnerdoftande röst. Han har en blänkande
skinnjacka, en ny — till och med prislappen
hänger kvar på en liten röd tråd i nacken.
Ridstövlar och goggles. Han skrattar på ett sätt
som om han räddat ditt liv, belåtet och
förebrående. Sen skrattar han fram en del ord. Han
tar dej för en brytarkompis som av ren dumhet

bor ute på stån och kommer i spårvagn till
jobbet. Han råder dej att ta in på
logementsfartyget nere vid kolkajen i stället, om du inte
vill få inkråmet utklämt. Där blir en slaf ledig
efter en kille som ska kastas ut därifrån. Som
var lite oförsiktig och jämt skulle springa på
guldkrog, som fick sej ett tjyvnyp till slut och
inte kan jobba mer. Som tagit realen fast han
varit lantbrukselev en tid. Och kört mjölk.

— Nej, hojtar skinnj ackemannen genom
snöfallet, logementsfartyget, det är stilen! Skeppet,
gosse. Där djävlar anamma. Kom nu.

Då följer du med ...

Den ligger och flyter, skorven, oppsvälld som
nån drunknad jättedjurhona, en gravid, där
aktre lastrummet är livmodern med avkomma
som just börjat slita sej loss och famla för att
ta sej ut i tid — det krallar av påpälsade
varelser nere kring durkens kasernsängar, som
trängt ihop sej, klättrat opp på varandra och
står och hänger med tunga bukar, där grå
slamsor av bolsterinälvor hänger ut som efter
strid. I en underslaf ligger ynglingen påklädd.
Trench-coat och hatt. Hans täcke är bitvis
styvnat av blod efter ett möte med Kejsarn
— han ifrån spårvagnen — utanför någon
krog, där en påpasslig kypare lyckades ringa
i tid. Som en knähund hade Kejsarn kommit
framrusande genom kvällsmörkret, huggit till
och försvunnit. Hugget tog bara i handen, men
tummen skars loss. Ynglingen får ge sej av.
Men han vill inte i väg. Han har tiggt och bett
och till och med gråtit. Men
skinnjackemannen, som ordnar med sånt, är naturligtvis
en bestämd och handlingskraftig person, som
anser den människa rubbad som har någon
önskan om han saknar en tumme.

Vem du är vet grabben inte. Han blir
inte obehagligt berörd över din ankomst. Han
klamrar sej ögonblickligen fast vid den tanken
att du, som verkar som en respektabel person,
inte vill ha hans slaf, så djävlig som den ser
ut. Han ser på dej som på en fader, blottar sina
myräggständer och vädjar med hela sitt
barnsligt intelligenta väsen efter ditt stöd. Du sätter
dej stillsamt ner på hans sängkant och ler

673

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0689.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free