Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ignazio Silone: Återkomst till Fontamara. Översättning av Sven Sundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IGNAZIO SILONE
ningar skulle ha dolt för dessa förträffliga
människor den rysning av avsky, som jag kände
vid blotta tanken på att mötas av en massa
arrangemang och högtidstal vid återkomsten till
dessa platser, som för mig rymde minnen av
outsägligt vemod. Deputationen avtågade
följaktligen under förvirring och, som jag senare
hörde, i tvivelsmål om huruvida min ohövliga
vägran skulle tillskrivas ett långt drivet
politiskt oberoende eller sjuklig folkskygghet. Hur
som helst, till min lycka stannade det vid detta.
Sedan fick jag byprästens brev, och vid första
påseende liknade det alla andra brev, i vilka
jag ombads använda mitt inflytande i något
departement för att skaffa understöd åt någon
f. d. straffånge, som nyligen återvänt till sin
by; kort sagt, den sorts brev, som j-ag var van
att få. Men namnet på straffången väckte ett
eko i mig, som byprästen inte kunnat förutse.
Han hade skrivit: "Ni kan omöjligen känna till
den stackars uslingen, eftersom han sattes i
fängelse för en grov förbrytelse samma år ni
föddes"; vilket var sanning men inte hela
sanningen.
På torget framför stationen tittade jag
förgäves efter "bussen", som förr i tiden brukade
gå uppför dalen ända till B. Den hade slutat
gå för några år sedan, upplyste man mig.
"Vänta här", föreslog tjänstemannen i
posten. "Någon gigg eller kärra kommer kanske
förbi den här vägen. Ni är från de här trakterna
själv, eller hur?" Mitt på torget såg jag en stor
brunn och en massa kvinnfolk, som var
samlade omkring den. Deras traditionsbundna
åtbörder och sätt att tala — som i en
ålderdomlig ritual — föll som droppar av honung i mitt
hjärta. De äldre kvinnorna hade sina
huvuddukar fästade under hakan, under det att de
unga hade sina knutna i nacken. När en kvinna
fyllt sitt ämbar, hjälpte en annan henne att
lyfta det och sätta det till rätta på dynan som
skyddade huvudet. T. o. m. de gamla kvinnorna
höll sina huvuden högt under bördan och gick
raka för att inte spilla ut vattnet. Litet längre
bort, i skuggan av ett träd, vaggade en moder
sitt barn; vaggan var formad som en liten båt
och hade en långsam, böljande rörelse. Sedan
anlände några bönder till stationen, klädda i
sina söndagskläder och belamrade med
otympligt bagage. Som vanligt såg de ut som
flyktingar eller luffare.
"Hade ni någon känning av kriget här?"
frågade jag posttjänstemannen, under det jag
kastade en blick omkring mig. "På något sätt
verkar det som om ni undgått det."
"Vår by har varit förföljd av ödet", sade han.
"Inte ens jordbävningen undgick vi. Nån
återuppbyggnad har det inte varit tal om, inget
understöd, ingen hjälp alls. Bara sorg och
elände."
Plötsligt bestämde j ag mig för att gå till fots;
jag trodde faktiskt jag skulle föredra det.
"Det kommer att ta er flera timmar",
varnade han mig. "Ni känner inte till den där
vägen; den är stenig och dammig."
"Jag tar genvägen", svarade jag på traktens
dialekt.
"Åh, då är ni i alla fall härifrån", avgjorde
han, en smula förbluffad.
På vägen genom dalen lämnade snart
vinfältens gula och gröna mosaik plats för ett
kargare landskap. De mörka kullarnas enda
prydnad utgjordes av några sjukliga cypresser
och mandelträd och några krucifix, som
verkade vara gjorda av papp. Det kom för mig, att
ungdomstiden var en upplevelse, som
bestämdes icke blott av tiden utan även av rummet.
Hur är det möjligt, tänkte jag, att vid en viss
ålder gå över gränsen till ett nytt land, om
man fysiskt fortsätter att leva i det gamla
landet. Det är enklare, lättvindigare, mera
naturligt och kanske också hederligare, att vid denna
vissa ålder verkligen fara bort. Men när man
tänker närmare på saken, vad betyder i själva
verket "fara bort"? Hur många av dem, som
stannade här för alltid och som ligger begravda
här, tillbringade icke sitt liv med att sucka efter
främmande länder, under det att det är en
gammal sanning, att hemsjukan är
emigranternas speciella plåga. Detta land — hade jag
själv någonsin glömt det? Hade jag någonsin
i min inbillning kunnat föreställa mig något,
680
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
