- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
681

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ignazio Silone: Återkomst till Fontamara. Översättning av Sven Sundberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÅTERKOMST TILL FONTAMARA

som icke började och slutade här? Medan jag
gick vidare, försökte jag länka ihop det ena året
med det andra för att återfinna mitt livs
mönster; förgäves frågade jag mig, om det hade
någon mening.

Jag mötte en bypolis, som hade ett gevär
hängande på axeln och en rad flådda grodor,
uppträdda på en pilgren, i handen.

"Det fanns en gång en grodfångare i B.",
sade jag, "som hette Lazzaro. Vet ni vem jag
menar? Vad har det blivit av honom?"

"Stackars karl, han hade bara bekymmer så
länge han levde", svarade polismannen. "Men
tro mig, det var hans eget fel, han var komplett
galen; det var inget ont i honom, han var bara
galen."

"Vad då för bekymmer?" frågade jag.

"Allt möjligt", svarade han. "Men han drog
det själv över sig; faktum är, att han helt enkelt
inte kunde sköta sig själv och sina egna affärer,
det var hans speciella galenskap."

"Hade han inte en dotter, som hette
Laurina", frågade jag. "Vet ni vart hon tog

O 5?

vägen r

Polismannen gjorde en obestämd gest med
handen och svarade, att han inte visste.

På ett ställe blev dalen trängre och varmare;
den ackumulerade värme som ett drivhus.
Stigen gick nu längs med bäcken och förde
mig så småningom till en plats, där vattnet
föll från en klippvägg ner i en klar och
genomskinlig damm. Som pojke brukade jag ofta
sätta mig på strandkanten och dingla med benen
i den iskalla strömmen, allt under det jag
stirrade på vattnet som rann förbi; efter en liten
stund brukade stranden börja röra på sig, och
jag med den.

Just på den platsen upptäckte jag nu en
gammal kvinna, som satt sig ner i gräset för att
vila, med en korg bredvid sig, full med
valnötter. Trött och utsliten liknade hon något som
ramlat i vattnet och lagts på gräset för att torka.
När hon fick syn på mig, satte hon sig upp och
slätade till sina kläder. Hon talade om för mig,
att hon varit på veckomarknaden i P. för att
sälja valnötterna, men ingen hade velat köpa

dem. Det var tredje gången som hon förde dem
till marknaden.

"Men om ni också lyckades sälja dem", sade
jag, "hur mycket skulle ni få för dem? Skulle
det ersätta er för allt ert arbete?"

"Arbete?" sade hon. "En kvinna som jag,
som har sin familj att sörja för, kan hon tänka
sig något annat än arbete?"

Hon berättade för mig, att hon hade en sjuk
dotter hemma, och att en doktor hade skrivit
ut piller åt henne, och piller kostade pengar.
För att kunna köpa pillerna måste hon försöka
sälja sina valnötter. Hon hade försökt i tre
veckor utan framgång. Om hennes dotter under
tiden dog, vad skulle folk säga? De skulle säga:
det är hennes mors fel.

Den gamla kvinnan hostade, famlade på
marken och reste sig mödosamt upp för att
fortsätta sin vandring. Jag följde henne en bit på
väg och bar korgen åt henne.

"Jag får inte vila för länge", sade hon. "Om
jag vilade för länge, skulle all trötthet komma
upp till ytan, och jag skulle aldrig orka resa
mig igen; den lilla kraft jag har skulle ge sig
av för gott. T. o. m. på natten måste jag gå upp
två eller tre gånger, eftersom jag bakar allt
brödet i byn. Jag har inte tid att vara sjuk."

Efter en stund skildes våra vägar, ty kvinnan
bodde i närheten av O.

"Har ni hört talas om en gammal bonde i B.,
som hette Lazzaro?" frågade jag henne. "Folk
kallade honom för Grodfångaren."

"Visst vet jag vem ni menar", svarade hon.
"Stackare, vad de gjorde det svårt för honom.
Han var ett helgon, ingen kan säga ett ont ord
om honom, han gjorde aldrig en levande varelse
förnär; men han visste inte vad undergivenhet
är, han kunde inte böja sitt huvud."

"Ingen bör finna sig i förakt", sade jag.
"Ingen bör finna sig i orättvisa."

Kvinnan stannade och betraktade mig med
djupt medlidande.

"Stackare", sade hon, "är ni också av den
sorten? Men min stackars pojke, vad kan det
väl komma för gott av att inte finna sig i saker
och ting?"

2 BLM 1949 IX

681

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0697.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free