- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
684

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ignazio Silone: Återkomst till Fontamara. Översättning av Sven Sundberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IGNAZIO SILONE

"Var ni övertygad om min oskuld från första
stund?" frågade mannen. "Från allra första
stund?"

"Naturligtvis", sade jag. "Jag visste det med
ens."

"Men hur?" envisades han. "Vad kom er att
tänka på det sättet?"

"Jag visste det helt enkelt", svarade jag.
’Men’, frågade jag er mor, ’vad kan min åsikt
ha för betydelse för er? Jag är bara ett barn.’
’Det är just därför’, förklarade er mor för
mig, ’just därför att du fortfarande är
oskyldig.’ Men jag måste erkänna, att jag från den
stunden började tvivla på min egen oskuld
liksom på världens oskuld. Det var en ny och djupt
oroande tanke för mig, att jag inte skulle kunna
dela min övertygelse om er oskuld med vare sig
mina föräldrar, skolläraren eller byprästen; och
att följaktligen allt som jag gjorde i enlighet
med denna hemliga övertygelse måste göras i
hemlighet. Det fanns alltså ett förbjudet gott.
Kort sagt, jag kände det som om jag dragits
in i en sammansvärjning med en straffånge och
hans mor emot Orättvisan, på vars sida,
emellertid, staten och folkmeningen ställde sig. I
varenda brev upprepade ni argumenten för er
oskuld. Ni förtvivlade aldrig utan fortsatte att
vederlägga det indicium, på vilket ni utan bevis
dömts för mord. Dessa brev förorsakade mig
sömnlösa nätter eller ohyggliga mardrömmar.
Och svarsbreven, som jag skulle skriva! Ni
måste komma ihåg, att jag aldrig hade varit
hemifrån och aldrig haft tillfälle att skriva till
någon. Ni kan lätt föreställa er, att skolarbetet
snart kom att intaga en underordnad plats i
mina tankar i förhållande till denna hemliga
uppgift. Varje svar upptog mina tankar helt
under flera dagar; det var inte alltid så lätt för
ett barn att finna de lämpliga orden för allt
som er mor berättade, om sig själv, om
advokaterna, om de falska vittnena, om skulderna
som måste betalas, om böneskrifterna till
kungen, till änkedrottningen, till kronprinsen, till
hertigen av Abruzzi, till påven, och till Gari-

baldis sondotter. Allt detta varade, som ni vet,
i åtskilliga år, det var för mig det stora
äventyret, mitt äventyr, min sammansvärjning, ända
tills er mor dog av brustet hjärta, när hon
förstod, att er sak aldrig skulle komma att tagas
upp igen. Jag har berättat allt det här bara för
att förklara, hur det kom sig att jag, så fort
jag fått byprästens brev, där han råkat nämna
ert namn, tog tåget hit för att få träffa er."

Vid det här laget satt mannen med ansiktet
begravt i händerna.

"Jag har kanske talat för mycket om mig
själv, sade jag. "Men det var nödvändigt för
att ni skulle få förtroende för mig."

Mannen reste sig upp.

"Jag vet inte om ni tycker om paprika", sade
han. "Ni måste ursäkta, att jag inte har något
annat att bjuda på."

Han gick ut genom en liten dörr, som ledde
till vad som förut varit kyrkplanen, nu
belamrad med en massa sten. En trefot för
matlagning stod mitt ibland några svärtade stenar.
Jag följde efter honom.

"Det är en sak, som jag skulle vilja fråga
er om", sade jag.

"Ni vill veta, om jag verkligen är oskyldig
till det mord, för vilket jag har tillbringat
tjugufem år i fängelse?"

"Nej, långt därifrån", sade jag. "Jag ville
bara veta, varför ni varken för er advokat eller
er mor eller juryn någonsin ville tala om var
ni tillbringade mordnatten. Som ni vet, blev ni
dömd huvudsakligen på grund av er tystnad
på denna väsentliga punkt."

"Hör på", sade han, "tro mig, jag är
ledsen, men jag kan verkligen inte tala om det ens
för er."

Han tog några frukter ur korgen, öppnade
dem, avlägsnade omsorgsfullt fröna, och lade
dem i stekpannan på trefoten.

"Jag vet inte", sade han, "om ni tycker om
paprika. Men ni måste ursäkta, att jag inte har
något annat att bjuda på."

Översättning från engelskan av Sven Olof Sundborg

684

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0700.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free