Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Olof Molander: Topelius, Regina von Emmeritz och Harald Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF MOLANDER
Harald Molander 1885. Efter teckning av en fransk
trottoarartist.
salvor i den dagliga pressen och i det anonyma
brevskriveriet av en omfattning och med en
bitterhet, som söker sin like. Man beskyllde
den konstnärlige ledaren för slöseri i fråga om
kostymer och dekorationer: "Granna kostymer
och dekorationer locka nog folk så länge
allmänheten är ovan vid sådant. Men när de
hunnit bliva dagligt bröd, då skall det visa sig att
allmänheten fordrar allt större och större doser
av det stimulerande medlet". Man klagade på
ett håll över att operetten lade beslag på alltför
många kvällar av spelåret och yrkade på att
den "en gång för alla och utan försköning
bör avföras ur rullorna". Men på ett annat
håll upphävdes ett ramaskri när teaterstyrelsen
övervägde att slopa operetten för att i stället
bara ge "tråkiga talpjäser", och
argumenteringen gick ut på, att "resultatet torde nog
bliva det, att operettsällskaper på
Alexandersteatern komma att konkurrera om
allmänhetens gunst — till icke ringa ekonomisk skada
för vår svenska seen". Men högst och oftast
klagade man över teaterledningens bristande
intresse för att skapa en inhemsk,
svenskspråkig skådespelarepersonal i stället för att
importera rikssvenska skådespelare, som talade
"knaprigt" och bröt på "stockholmska". Och
i detta sammanhang beklagade man sig också
över repertoarens fattigdom på inhemska
originalpjäser: "Teatern är icke nationell i den
meningen, att truppen skulle bestå av inhemska
skådespelare och att repertoaren företrädesvis
skulle bestå av inhemska pjäser".
Om man undersöker realiteterna bakom
dessa beskyllningar, så får man nog säga, att
den för slöseri i uppsättningsfrågor hade
ovanligt litet fog för sig. När det gäller den yttre
regien (kostymer och dekorationer,
möbler etc.) är det mycket svårt att draga gränsen
mellan rimliga, konstnärligt motiverade
utgifter och slöseri, och de summor, som under
Molanders intendentstid investerades i
utstyrsel, tjänade alltid en konstnärlig avsikt och
synas icke ha varit oskäliga. Men att han, meel
sitt rikt utvecklade sinne för det sceniskt
verkningsfulla, med sitt för tidens teaterkonst
typiska krav på historisk s. k. äkthet och
gedigenhet och med sitt odisputabla begär att öppna
en väg tillbaka till Sverige genom att väcka
uppmärksamhet inte bara i Helsingfors utan
helst också i Stockholm, ej hörde till den
spartanska iscensättaretypen, det skall icke
bestridas. Men det finns nog intet tvivel om, att
denna i tid och otid utslungade beskyllning
framför allt var ett av de inhemska
strävandenas verkningsfullaste propagandavapen. Själv
förklarade Molander de höga driftskostnaderna
på ett annat sätt och vi skall återkomma till
frågan i annat sammanhang.
Kravet på inhemska skådespelare var
däremot rimligt och riktigt. Vid den tid, som det
här är frågan om, bestod personalen till 95
procent av rikssvenska skådespelare, låt vara
att många av dem varit knutna vid teatern i
många år. Men en övergång från riksspråkig
till finlandssvensk personal innebar en så
omfattande förändring och var beroende av så
svårlösta språkliga, konstnärliga och
ekonomiska problem, att en teaterstyrelse, väld blott
för tre år och en för alla och alla för en
ersättningsskyldig vid eventuellt driftsunderskott,
knappast kan lastas om den förhåller sig kylig
till ett så vanskligt problem. För övrigt fanns
det inte några inhemska krafter av kvalitet,
688
#
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
